The Project Gutenberg eBook of Purpur, by Per Hallström

På bergen låg snön ännu kvar i smutsiga flak, längre ner kastagneskogar, mörka och nakna ännu, längst ned i djupet staden.

Det var bara en half dagsled från hafvet, men man skulle icke ha trott det här, det borde redan vara vår helt nära, men hit in sken solen bara sent och kort, och jorden var trögare än annorstädes. Det var bara skyarnas slitenhet och brådskande fart, som visade att vintern var öfver.

Staden var trängd tillhopa i en kittel och hade bara sig själf att se på. Det gjorde den också. Uppklängda på knotiga kullar och bergens våta branter satte de mörkgråa husen armbågarna i hvarandras sidor, sträckte sig med smala dystra gaflar och stirrade ned på hvarann i trumpet högmod, ned mot flodens hålväg, öfver den till andra sidan, där en liknande hop mötte deras blickar i trots. Öfver dem alla var kastellet med rostbruna trätak och tinnarnas glesa utsprång likt tänder i en gammal jättes mun. Men under dem alla var judestaden.

Längst ned, där floden krökte under ett lågt hvalf, längst ned, dit smutsen rann från alla sluttningar, där all stank sjönk hop, och bullret strök öfver, och bergets skugga kväfde, en klunga af svarta, däfna tak med mörknande brokiga klutar som vanskötta sår i hvart fönster, där låg den, ett mål för allas hån, ett lägre för hvar och en att begabba, hur lågt han än själf stod.

Där sjuknade vattnet om sommaren, bubblade gulsvart och fläckigt af fett och drog ned de bundna båtarna i dyn, och djurkroppar stannade där med uppsvällda skinn och grinade med lossnande tänder. Där steg det under flodtider öfver det gröna brotimret och röt i hvalfvet och slet i ankarkedjor och svämmade in i källare och jagade ut kvidande människor och djur och slickade trösklar och portar. Själfva den första snön som föll var smutsig och fattig där.

Där var kvaft af folk och trångt af buller och skrik; som i skamstock satt den, hela stadsdelen med lemmarna klämda af brutalt våld och med trötta, mörka blickar.

Bleka män med svarta kappor, bleka kvinnor med svarta dok, på axeln skulle de alla ha insydt ett märke, en gul heraldisk lilja, sådan som brottslingar brändes med, att man äfven på kläderna skulle känna deras stam. Icke nog därmed, för att skärpa skammen med hån och under skratt ge slaget hade man gett det märket en form af klöf, likt ett spår af ett djur.

Där, i sina egna kvarter skulle de bära det som en ständig påminnelses rop, och uppe i kristenstaden skulle de blotta sitt hufvud för hvar och en, de mötte, och böja sig djupt för hvar blick som strök kall och spotsk öfver dem. Om påsken skulle de hålla sig kvar där nere, krypa undan där nere under hela den heliga veckan och, så godt de kunde, hålla öronen igen för klockornas skri. Men en af menigheten, en i tur skulle vara med i de kristnas kyrka och huka sig samman i skam, medan uppståndelsens hymner stego, och på sin bleka kind ta ett slag till lön för det förgångnas brott och bära märket hem till barn och fränder som minne och varning.

Nu var det snart påsk, tidig påsk, och luften låg tung och grå och hade ej i sig en glimt af vår, och vattnet brusade snösvälldt och röt i hot, som ville det rycka med sig deras usla hem, det lilla stycke mark, som var deras allt.

De fingo åtminstone lefva där, — så långt man mindes, hade ingen mördats bara för sin nations skull, annat än i okynne någon gång, — de fingo samla egendom där, om de kunde gömma den väl, de fingo äta sitt bröd stående. De fingo dö i lugn där, och på en kulle nära hade de en grafplats med stenar sträckta mot skyn så tätt som armar i en folkhop, där de kunde slumra tysta och vänta på sin Messias.

Därute var det värre tider för israeliterna, och när de somnade om natten, hade smärtan länge ropat emot dem ur mörkret. Hat bröt öfver dem från alla håll. Hat och vedervilja från folken, hat och snikenhet från förstarna som pressade blod och guld ur dem och sparde dem likt djur till slakt. Från Rom, öfver hafvet slogo påfvegubbarnas heta förbannelser emot dem och stungo med slipade ord, i söder morisk grymhet som brände de sår, den slog, eller kristna soldathopar som mördade på lek; i öster var allt förfäran och brand och skrik.

Man bad om det på morgnarna, innan man gick ut till sina sysslor, och när man tvått sina händer rena om kvällen, bad man åter om det.

Icke att man kände sig värdig att ta mot honom, åh nej, men såg han ej, Gud, hur de stötte sina pannor mot golfvet och vaggade i förtviflan, hörde han ej, hur de ville göra allt, hvad han bjöd! Om de också förstodo honom rätt? Åh, svårt och outgrundligt svårt var det, och hur skulle de finna tid och ro att begrunda, eller ens tid och ro att bedja! De måste släpa för sitt bröd och se att gömma sin styfver och veta att huka undan hufvudet för slungade stenar, hur kunde de så fylla alla hans bud! Men icke en stafvelse af bönerna eller en skugga af de fromma bruken hade de släppt ur sina pinade hjärnor, — det var väl allt som verkligt lefde där, — och så fingo de väl förtrösta om resten!

Han måste komma, Messias, ty de behöfde honom så väl, han måste komma och binda upp sin vingård, ty nu lågo blommorna i smutsen. Och han skulle komma! Den vise Rabbi Ben Issa hade ju för många mansåldrar sedan räknat ut hans ankomsttid, den tvåhundrafemtiosjätte måncykeln skulle det vara i, det kunde icke vara i någon annan, man hade räknat fel förut. Men Ben Issa var klok och räknade aldrig fel. Nu var den tiden här snart, sade deras rabbin, sade alla rabbiner rundt omkring och sände ordet till hvarann och skakade gråa hufvud som icke tordes tvifla på Ben Issa, men icke heller helt tro på lidandets slut. Och öfver hela landet lopp det förklädt och böjdt, segerbudet, smög in under låga portar och stammade och ritade cirklar i sand och grubblade och stirrade vid sabbatens släckta härdar.

Det var sabbatskväll snart, och Rahel satt på bakgårdens tröskel mot stranden och väntade att larmet bakom henne skulle falla ned med munnen mot jord.

Hon var trött vid det och trött vid att stängas inne och trött vid vintern som dröjde och trött vid våren som närmade sig och intet skulle ge henne. Den var icke för henne och hennes folk, våren. Den gaf ej, den tog blott! Den kom med en glimt i dagern, med en klang i luften, den kom med fröjd som ville kännas, med sång som ville sjungas, med prakt som ville lysa och fladdra, med saknad som ville skrika — den var icke för dem!

Hur skulle de ge som stodo med händerna bundna, hur skulle de glädjas som hade ängslan öfver sig, och lysa som voro stängda i dunkel, hur skulle de klaga som hade munnen låst af slag!

Nej, stöda hufvud i händerna och stirra ned öfver sina knän och vagga sin tysta, sjuka sorg och vyssa sin egen röst och somna och dö omsider, det var det bästa! Tystnaden, det var allt som var något värdt. Och den kom dock så sällan.

Sammanfösta, hopade på hvarann, hade de att rystas för hvar skälfning i massan, se hvarandras smärta och sjukdom, blott de vände sin blick utåt, röra vid hvarandras sår, blott de flyttade en lem.

Hvart trångt bekymmer blef trängre af att eka i allas öron, hvar torftig glädje blef uslare af att klinga in i spruckna toner, där var ej luft att andas som ej redan var kvalmig af suckar och prat. Och när natten låg stor öfver ens hufvud, och man kunde känna sig ensam med sin själ, då skalf allt af oro och af små och trötta drömmar.

Ibland skar en följd af skrik igenom stillheten. Det var någon där uppifrån som drog ner i judestaden på jakt efter nöje, det kunde bli dödsskri och kall, stum förfäran att lyssna efter. Eller det var en kvinna som födde ett nytt lif; det var det mest förfärande af allt. Då tryckte Rahel händerna öfver sina brännande ögon, och tiden var svart och tung och grym framför henne, och hon förstod ej, hvarför hon skulle vara till.

Och nu floden, floden! Hvad ville den, hvad steg den för, hvad brusade den för och sjöd och skrek? Den lyfte båtarna upp och lät dem sjunka igen, som af ett brösts lidelsefulla andetag, den hade med sig i sitt lopp afslitna trädstammar och buskar som sträckte röda rötter ur djupet, den blickade som vilda hvita ögon ur skum och mörker, den ropade — var det hån och hot? Förbi och förbi och förbi for den fram, ett vildt och grymt djur med krusig man som tryckte sig fnysande ned under brons svarta hvalf och vände sitt hufvud i böjningen och såg och såg. Och det tycktes henne, att snart skulle allt vara slut, och floden vara öfver allt, i språng skulle den kasta sig öfver dem och störta husen samman för bogarnas stötar och sänka det tunga i dyn och hvirfla det lätta till intet i sitt skum — och det kunde vara så godt.

Där hvisslade någon gällt som en roffågel uppåt floden, där sköt en båt ned öfver, svart på blyfärgadt skum. En man stod upprätt i den, och hon förstod af hans vink, att hon skulle vika åt sidan, att han skulle ta språnget just där hon satt. Hon tryckte sig in mot dörrposten utan att få tid att rysa för hans fara, han stötte åran mot en sten så hårdt att träet brast; så sträcktes där tvenne svarta armar upp mot henne, ett språng, och han var invid henne, öfver henne.

Rahel hade ej sett hans ansikte, visste ej hvem han var; hon böjde sig åt sidan och pekade ner på båten som tveksamt vände i det vägvilla vattnet vid stranden.

Då sträckte mannen ut sin fot och gaf relingen en spark, så att den knäcktes inåt. Båten sköt ut i hvirfveln och kastades fram, den brast sönder mot brohvalfvet, spanten skymtade och lyste fram som krossade refben, så drogs den ner.

Rahel såg häpen upp mot honom, där han rätade sin krökta kropp. Han var blek, glansig af svett eller vatten, hans ögon voro stirrande, vilda.

»Men din dräkt är judisk —» hon bröt af, tordes ej visa på det gula märket vid axeln. »Du har varit i fara», började hon.

»Ditt tal är judiskt», svarade han, »jag har icke varit i fara. Men jag är af judisk börd, från grottorna kommer jag.»

Rahel förstod. »Då är du en af de sörjande öfver Sion», sade hon och ryste till för blotta namnet med alla dess sägner om grymma försakelser och vild fromhet. »Då har du alltid lefvat däruppe bland stenarna och fastat och bedt. Då har du aldrig varit här förr?»

»Nu är jag icke af dem», svarade han, »nu är det slut med sorg, nu är det väntans och tigandes tid!» Och han sträckte sina lemmar med en sällsam pröfvande åtbörd, det var som om han tvang ett skrik af jubel tillbaka och kväfde en glimmande gnista i djupet af sin blick.

Rahel förstod honom ej, förfärades öfver hans ansiktes växling. »Och båten», stammade hon, »hvarför?»

Han vände sig om och sträckte armen ut mot vattenhvirfveln så häftigt, som ville han slunga henne däri. »Därför, att den bar mig hit, men skulle ej bära mig dän, därför att min väg är ny, och bakom mig en mur!» Så grep han hårdt hennes hand och slet henne upp från tröskeln.

»Kom», sade han. »Hvem är du? Är det långt till ditt hem? För mig till rabbinen!»

»Jag är Rahel, och min far är Chaanan, rabbinen. Det är icke långt hem, det är här.»

Hon sträckte ut armarna och vaggade på midjan, trött, med blicken sänkt, som om hon därigenom velat uttrycka, hur trångt och smått allting var, men han såg ej mot henne. Han gick snabbt framåt med hufvudet lutadt och läpparna slutna.

Rahel följde efter, vid dörren i gången grep hon i hans kappa, och han vände tyst och gick med henne in.

Inför rabbinen stannade han och såg forskande, i knifhvassa glimt. Det var en böjd man med skyggt skarpsynta ögon som stirrade sig in i tankspridd blindhet och en mild och resignerad mun. Den främmande hade strax förstått honom och sänkte sina ögonlock.

»Jag heter Menahem», sade han. »Från grottorna kommer jag, kommer att blifva här en tid. Jag vill ej bli din gäst, blott följa dig i templet och se.» Och Rahel tyckte sig skymta hån och förakt i detta, att han ej ville bli deras gäst; hennes hjärta krympte, och hon gick undan utan afsked.

Men när hon hörde hans steg på gatan, smög hon ut och följde till templet, blott för att se hans min där och veta, hvilken han skulle följa hem. Där var nästan tomt och helt kallt i kvinnornas låga gång, män var där flera, och de små lamporna lyste svagt på gula ansikten, och skuggorna kväfde hvarann på golfvet.

Men den främmande bugade sig djupt i dörren fram mot altarskrinet med Herrans lag, han mumlade länge och doft, och innan han ännu rest hufvudet, ilade hans blickar skarpa och sökande kring.

De voro alla lika, de männen där, de hade alla liksom en hands tvång öfver sina skuldror; ingen var som han; de sågo alla ned, de voro mörka och krökta som skuggor. Blott en stod rak, det var den blinde Ussia — kanske var det blott, emedan han ej såg, som han ej sänkte ögonen inför sin Gud. Hans min var gåtfull, den kunde vara skratt såväl som gråt, om man fick se hans blick. Mot honom såg hon äfven den främmande rikta sin forskande uppmärksamhet, såg hans ansikte bli lugnt och fast. Tyst stod han där under sången och offret, tyst och utan att söka eller se för sig gick han sedan fram till den blinde, och det var honom, han följde ut. Men Ussia var en hård och hånfull man, och det gjorde Rahel ondt, att han var den utsedde.

Och långt inpå natten stodo för henne alla den främmandes ord och den gråa tunga skymningsdagern och vattenbruset som bar dem bort och ständigt bort på nytt och båten som brast mot hvalfvets sten.

De närmaste dagarna såg Rahel honom ej, men hon visste beständigt, att han var där. Luften var fylld af hans närhet, den skalf som invid en flamma. Där var oro i allt, stämmorna skälfde, minerna skälfde, själfva murarnas hängkläden fläktade tveksammare än annars; luften var en flämtande jakt af skuggor. Högt uppe stannade flyttfågelsvärmar och vaggade dröjande på vingen.

Rahels händer darrade, hennes röst trycktes ned i stumhet af känslors öfvermått, och hon lyssnade och iakttog med hvar nerv i sin kropp.

På gatorna var det ej mer som förr. Man gick ej tyst och fort förbi hvarann till sysslorna, man såg in i hvarandras ansikten. Män stannade och talade fort och lågt, och det blef hopar som följdes åt och fyllde gränden så tätt, att de tycktes skola sprängas, de murkna, bruna husen. Man glömde att mäta sitt kram och vakta sin bod. Af talet trängde sig sällsamt klingande ord äfven in till henne, i häpna utrop från gatan, i bekymrade rådslag inne hos rabbinen.

I alla var namnet Menahem, det bar som en stormvind slitna genljud af rykten med sig.

Den gamla sägnen, som hon och otaliga släkten före henne ständigt hört, som varit inseglet på tusen års lidanden och mer, det gyllne drömskeppet på haf af gråt, den glimmande gnistan som hölls vid lif af de döendes sista hopp och lyste ur hopknäppta händer och sammansjunken sorg och först rätt visade, hur mörkret låg svart och tungt omkring!

Den gamla sägnen, som brukade sägas med så sällsam röst, röst af tro och ändå icke tro, af lockelse och tvång att tro och ändå af bristande hopplöshet.

»Messias skall komma, skall komma så visst, som Gud lefver, skall komma i morgon kanske, — men jag skall vara död då! Hans härlighet skall lysa som milda vårväders glans, — men hvad det är tungt att slockna i mörker! Hans hand skall upprätta; där han går fram, skall det vara som ett sus i luften af böjda ax och blommor, där de resa sig efter vind, — men tungt, men tungt är det nu!»

Så hade den burits, sägnen, från lif till lif, och hvar gång ett barn blef födt, hade modern, när smärtans fullhet var öfver, och den var där intill henne, den varma, mjuka skatten, i den första svimmande glädjen skymtat ett hopp — o, kanske att de ögonen skulle se det! Men strax hade det åter flytt långt bort för tanken, att hade det varit så bestämdt, då skulle hon helt visst ha gäldat barnets lycka med sitt lif.

Nu hade den böjt sig ned öfver dem igen, sägnen. Kloka män hade räknat ut, att det skulle vara nu ungefär, efter gamla profetior hade de räknat, och kloka män trodde på sin räkning och suckade och undrade, om de icke kunde ha blifvit förfalskade i någons hågkomst på ett århundrade eller två, de profetiorna, innan de skrefvos upp.

Och mot sägnen hade trötta blickar sett upp, likt barns mot en saga, när sömnen redan hängt sig tung om förnimmelsen.

Icke segerviss tro, långt därifrån, men oro, spörjande, tviflande, hetsig oro. »Menahem säger, Menahem lofvar, Menahem har sett i drömmen, Menahem har hört en röst ropa!» En ton af kamp och tvifvel, som man bekämpar och betviflar det möjliga, men aldrig sagor.

Menahem rörde upp de unga, han lockade med falskt glitter, han visste ej mer än de alla visste, farlig var han, tokig var han, och hvad var det, han ville? Kunde där ej väckas misstankar redan på afstånd, från staden och kastellet däruppe, kunde det ej kännas på själfva luften, att här hviskades farliga ting? Borde icke sägnen hållas tyst, var det icke deras enda klokhet?

Rahel förstod ej heller, hvad den främmande ville, och hon skalf vid minnet af hans vilda, glansiga blick och de snabba rörelsernas vildhet, och hon tänkte: förryckt, förryckt! — men hon lockades jämnt af hans namn.

Då mötte hon honom en dag, när solen sken fram glimtvis i knippen af ljus under slitna, blåmörka moln, och hon var vid floden igen.

Han mumlade än dofva än skrällande skarpa ord och stirrade ned i vattnet. Ibland kastade han hufvudet bakåt och log mot den hvita glansen i svallet och mot något som lefde i hans syn, och hans ögon och tänder glittrade kallt. Han såg henne och betraktade henne tyst och mörk.

Han gick tätt intill henne och tog hennes hand, men icke till hälsning, såg på den och höll den som en sak. Hans röst var hånfull och sträng.

»För hvit, för hvit», sade han. »Därinne finnas händer som ej äro hvita, trötta, svaga, blåa händer som ej ens orka att vrida sig i förtviflan. För hvit din hand, för torrt ditt öga! Därinne finnas ögon som aldrig ha sett för gråt. Du kan icke andas där, du kan icke gråta där, så vänder du det ryggen! Du sitter och drömmer vid vattnet och längtar efter purpurskor och röda blommor och rum, dit gråten icke hörs. Här skulle komma en båt med skarlakanstält, den skulle du stiga ned i, uppför floden skulle den glida, långt bort. Du skulle ingenting höra, du skulle ligga och se med nacken i kudden, och mjukheten skulle kittla din hals, och ingenting annat än purpur och sötma skulle finnas till!

»Men nedåt bär strömmen, och nedåt rycker den allt, och ditt drömskepp är krossadt för längese’n där i hvirfveln under det svarta. Se ut, om här är luft för drömskepp! Järn är det i luften. Som glans af bilor och spjut kommer ljuset. Din sorg och din glädje äro för små för floden. Vänd om! Därinne finns det åtminstone sorg att snyfta med din sorg, där passar den. Här är sorgen för stor.»

»Därinne är sorgen för liten för mig. Jag söker icke glädje. Och du, hvarför är då du här?»

Han teg och tycktes ej höra hennes ord. Han rörde läpparna i takt och lyssnade efter, hur stora bubblor brusto under ett bredt blad i gräskanten. Men Rahel fortsatte:

»Du är också trött, — hvarför så icke jag? Du har sett deras sorg, hur den böjer sin nacke bara, men ögat är tomt. De räkna slagen som slås, men det stora och lilla är dem detsamma; det har blifvit dem en tröst att räkna. De se ej in i något. De döfva hvarann med buller och höra ej sitt eget skri. Här kan jag se, och här är sorgen stor, men icke ful.»

Han böjde hennes hufvud intill sin axel utan att rubba sin blick och pekade med andra handen utåt, där hvita glitter brunno.

»Och här är glädjen stor», ropade han med extatisk röst, »se, en mur af blanka spjut, af blanka spjut i marsch!»

Och hon kände sitt öra döfvas af hans rösts dån, och hon lyftes upp och bars och gungade för dess brus och darrade under hans arms rörelser, fången, förfärad, men i jubel att vara fången.

»Blanka spjut i marsch! Som en mur står vattnet och törs icke falla. Det fladdrar af hår och kläder, och hästar gnägga och skälfva, men icke en stämma skrämmes ur sin stolta segertystnad. Som pelare, så raka, hvar och en, där går!

»Det var ett folk som trälade och krossades och ingen dag såg. Det kom en man och sträckte ut sin arm, och i själfva natten och djupet blef väg.

»Kan du dansa som Mirjam i takt till trummans slag och slå fötterna samman och händerna samman och sjunga: Låt oss prisa Herran! Ett härligt dåd har han gjort! — Kan du se hennes gråa hår? Det lyfts som lågor, händernas knogar hvitna. Som pilar så skarpt skjuta tonerna mot höjden och falla ner bakom henne och slungas upp och ständigt upp af nya röster och bäras som ett band af purpur, ett fladdrande band på sträckta spjut högt öfver allas hufvud. Det är segersången.»

Från molnöppningen som blifvit trängre, men klarare, sköt nu en solstråle fram, så gul under den mörka skifferfärgen, att allting flammade af guld, och vattnet bar liksom gyllne musslor.

Han släppte henne, vände sig mot henne och såg på henne, som han aldrig förr brytt sig om att se. Hans ögon lyste, så att pupillerna och teckningen i dem ej syntes; allt var brinnande glädje.

Han fortsatte med snabba handrörelser mot henne, åtbörder af blixtens hvassa kantighet.

»Det kommer en man. Han kommer snart. Kanske är han här redan! Rabbi Ben Issa har räknat ut det för tusen år se’n visst, då man väntade som nu och skalf som nu af otålighet, men Issa var sorgsen och lugn och såg klart.

»Nu är tiden! Rabbi Ben Issa har räknat, och jag, Menahem har sett, har känt, har hört.

»Det har sjungit i min sömn. När jag fastat tre dagar, såg jag det. Det kom framåt morgonen, då jag satt trött vid berget, och solen plötsligt bröt in i mörkret, slet sönder molnen och såg på mig.

»Det kom gestalter, de gledo snabbt förbi, orörliga, men med anletet halft vändt, att se mot något, en tigande rad i veckiga kläder. Bakom dem kom det. Jag var blind af solen, de skredo förbi mig som teckningar af svart på dess skifva. Men det var ej svart, det lyste som blod, det svällde som en stor blomma.

»Och hör du Rahel, den Messias som kommer, han är större än Moses. Ur träldomen för han, men icke in i tusen års strid och brott. I tusen års härlighet för han.

»Det ligger bart som ett offeraltare, vårt land, våra fäder ha slaktats där, och städerna ha brunnit. Där är hvitt och åldrigt af aska, där är jordens gråa hjässa.

»Men där skall spira större härlighet än förr. En Gud skall trampa marken, den skall springa i blomning under hans steg. Och vi skola kyssa vår jord i gråt, och den skall kyssa oss tillbaka i glädje, och rodnad skall brinna på dess kind. Där skall vara evig frid och ingen, ingen sorg. Ingen skall vara träl där.»

Som han blickade in i sina syner, blef hans ansikte lugnt, och i hans ögon liksom tecknades de gyllene linjerna af det land, han talade om. De blefvo ännu lugnare, ännu större och hans röst fick en fjärran klang.

»Det var vårt land. Men längre bort, ännu längre bort ligger landet för de få, bakom röda floder, bakom glimmande berg ...»

Han hejdade sig och tystnade, men hans ögon sågo ännu in i detta, medan hans röst böt om tonen till en ringaktande mildhet.

»Du skall nå dina fäders jord, du skall se Jordan, den skall drifva ditt drömskepp mot din fot, och du skall icke finna det värdt att gå ett steg för att nå det. Som ett band af guld skall den ligga, floden; du skall se och intet annat vilja än se.»

Rahel såg den nu under hans ord och drömde öfver dess skönhet. Men det fanns ett därbakom, vidare linjer, blåare luft.

»Är du icke nöjd att vara där? Kräfver du mera, kvinna, i din nyfikenhet?»

»Du är icke mycket frikostig du, du vill göra dina drömmar dyrbara. Du ger mig en, eller kanske knappt en half. Har du icke råd att ta af den andra?»

Men han brydde sig ej om att förstå hennes hån. Han såg på henne och tycktes dock ej se henne, och de voro ej en dröm, hans ord. Det var där, landet, den skulle komma, tiden.

Rahel såg och såg och kände hela sitt väsen dricka in dess luft, kände alla sina kraf sträcka starka vingar, lyckokraf med purpurvingar, andra kraf med vida klara blickar.

»Det landet», sade hon sakta, »är det blott vackert och ljuft? Är där trångt af röster och ögonkast? Är luften lätt där, finns där intet som snärjer med glädje och binder med sorg, finns där intet lågt? Ser ingen bort långt öfver floden och längtar, när solen går upp?»

»Det landet», — han talade sakta som i ett tempel, men hvart ord var stort af visshet — »det i fjärran, Arsareth, lätt och kall är luften där, nära är solen; långt är det där mellan människors steg, tyst är det där. Där brinna törnena i aftonljus som för Mose syn, där stiger ingen offerrök, där är Jehovas närhet i sin stora hvilande makt, där når blicken långt från de gula bergen.

»Men du, Rahel, törs du följa till det första, vill du vara med, kan du dansa och sjunga som Mirjam och känna segerns fröjd, eller är du rädd att lämna din vrå?»

Då skrattade Menahem gällt, skrämmande gällt och vände sig om och sträckte båda armarna mot de mörka husen. Han talade högt, för att ge sin triumf luft, men det var icke för Rahel, han talade, han tycktes ej veta, att hon hörde honom.

»En kvinna är den första som säger det», ropade han. Det var skymf i hans ton. »En kvinna är den första, hvem har så hviskat det åt henne?

»Någon af dem måste tänka så, någon af dem måste förstå. Kanhända tänka de det alla, men tiga i list, för att pröfva mig!

Men Rahel grät öfver hans ord. Icke länge dock; snart satt hon med ögonen torra och mörka och lyssnade till ekot af hans röst i sitt minne och till vattnets brus och grubblade och längtade sig in i hans gåtfulla värld. Till sist var hon glad och stolt öfver att det var hon som fått känna svedan af hans hån och se glimten af hans syn.

Dagen därpå såg hon intet af honom, men hon visste af hans närhet ännu starkare än förr.

Där kommo främlingar in i staden, flyktingar från andra sidan bergen — alltså hade där varit nya mord! Rahel såg en skymt af deras bleka, håliga ansikten, hörde deras hostande stämma förtälja den gamla historien om järn och bål och flyktens oerhörda lidanden. Den kunde nalkas, faran, trodde de.

Men det bars ej som vanligt nu, ryktet; man böjde ej ryggen bara. Det var oro i luften, frågor och rådslag, — Menahem. Och mot mörkningen sjönk det ned i lugn, mer stilla än vanligt, men ett lugn, som bar på hviskningar.

Rahel var ej rädd. Hon förtröstade på främlingen, hela dagen hade hon burit glädje med sig. Hon visste ej, hvad han skulle kunna bringa, men hon visste säkert, att hans tro ej skulle bli förgäfves, och hon trodde på honom. Hon drömde och drömde om igen hans ord och, som hon drömde, förnam hon i dem en ny själ, en kall, sakta vind. Hon förstod ej än, hvad det var, men hon visste, att hon skulle komma att göra det.

Så stod hon om kvällen, fången i sin egen orörlighet, stirrande mot ljusens spetsiga flammor, händerna nedsjunkna, läpparna åtskilda, hörseln tom.

Hon såg intet, tänkte intet, kände blott ensamheten stor och förtrollande omkring sig, visste blott, att de tvänne lågorna brunno i tystnad, sjönko sakta i tystnad, buro en rymd af tyst lycka.

När Menahem stod i dörren, blef hon ej förvånad, rörde ej en min, vände blott sitt hufvud mot honom i glans och ro.

Han var upprörd som vanligt, våldsam i skuggornas lek öfver blickar och anletsdrag. Han betraktade henne knappt och ville skynda förbi, så stannade han helt nära.

Hon svarade ej, vände sig åter mot sina lågor och var fylld af lugn och lycklig, att han såg henne så.

»Om några dagar är det deras påsk däruppe. Nu vill jag tala vid rabbinen, Rahel. Chiskija, som var i tur att vara med däruppe i deras kyrka, han nekar nu. Det är jag som talt vid honom.»

Det var skadeglädje i hans röst, men Rahel gitte ej att märka det, stod orörlig, fången som förr och hörde hans ord blott på afstånd, utom sin rymd.

»Men tror du, Rahel, det var hans stolthet, jag kunde väcka? Det fanns ingen. Hans rädsla väckte jag, jag ljög för honom. De ämnade bränna honom sedan, sade jag. Då ville han icke. Och var icke just elden det enda som kunnat två honom ren från en sådan skymf?»

»Min grund är ändå lagd. Nu är det bara att bygga. Vacker byggnad bör det bli, Rahel, präktigt timmer är det!» — Han gick fram och åter, vände som ett fångadt djur, mumlade och tänkte högt:

»Det finns blott en själ här, och den är blind. Ussias är den. Du känner Ussia? Han är död, han är lat och slö och ond, han är utsliten af lifvet, utbränd. Det är falaska, som gör honom kall.

»Men det finns en brännande punkt hos honom, den glimmar ännu, den lyser och kan tända. Ussia kan hata. Hvad kan ni andra? Böja ryggen och le ödmjukt.

»Dem däruppe, allt intill de ofödda — han skrattar, när någon är död där, och deras klockor tjuta likt tuktade hundar. Er här nere, — han gitter ej ens se åt er nöd, mig, — han skulle vilja trampa ut mig som en brand. Men mest och tyngst och djupast hatar han Messias.

»Därför att vi ha vaggats till ro med det namnet, och inga basuner ha väckt oss, därför att man har gråtit glädjetårar öfver det, haft det i famn i sin sorg. Därför, att man har spejat om kvällarna, när himlen var som rödast, och hoppats och skälft af hopp, och han har dock icke kommit. Och allt uslare och lägre ha vi trampats, och unga blickar ha blifvit gamla och tomma och skumma, och unga händer ha blifvit svaga och trefvande, och unga hjärtan ha blifvit uselt kött, och allt det där har skett så ofta, som skördar ha mognat!

»Nu må han komma, säger Ussia, nu må han komma, den småsinte, räknande, väntande gubben, nu må han komma och samla sitt folk!

»Och Ussia vill bara lefva för att kunna möta honom en gång, för att kunna säga: Hosianna, Davids son, rättvisans och segerns förste! Klappen med händerna godt folk och fröjdens Gudi med gladsam röst! Men stampen ej hårdt med fötterna, tagen Er i akt, väcken ej de döda upp ur mullen!

»Det menar Ussia, det tänker han ofta på, men blott mig har han räknat värdig att säga det till, eller kanske ej torts åt andra — åh, förfärlig är Ussia!»

Han såg på Rahel för att iakttaga hennes fasa, men hon stod tyst leende som förr. Intet hvad han sade, hann intill henne, hon hade luft af glädje kring sig.

Då gled hånet bort ur hans ansikte, hans röst piskade ej längre långsamt, den blef snabb och hög och liksom bars af ekot från en inre stämma.

»När det kommer, då är icke fråga om när eller hur länge, då har intet annat funnits. Då jämför ingen, då finns ej liknelse, då böjas alla knän, och händer, som vägt, knytas hop i bön. Man ser ej, man vet ej. Inför undret kan intet annat finnas — kan köld finnas jämte flammor?

»Men Ussias hat är stort. När han kommer, Messias, då skall han se på Ussias glimmande hat, men icke skaka sitt hufvud en gång. Och under hans blick skall den blinde Ussia bli seende, och i klarnande ljus skall han förstå, att det var icke hat, det var kärlek, och som rösters sång skall nuet lyfta hans tanke och svepa den in i jubel.

»Som rösters sång, Rahel — kan du höra, hur tystnaden håller andan och väntar, kan du ana, hur nära det är allt?»

Han kastade hufvudet bakåt. Kring hans glittrande tänder låg ett extatiskt, stelnadt löje.

Och för Rahels ögon var luften fylld af hvita vingslag, och som en snäcka fylls med vatten och sjunker, var hennes hörsel fylld af oändlig ro.

»Allt kan jag ana», sade hon, men visste knappt, att det var sin egen röst, hon hörde, visste knappt, att det var en röst. »Jag kan ana tystnadens stora lycka.

»Det är icke lifvet, det är bakom och ini, som slummerns visshet är i drömmen.

»Det är mer än stort och mer än lugn. Tid är där icke; långt, långt borta eka dess droppars fall.»

»Sällsamt talar du Rahel. Dina ord kyla som en sakta vind. Anar du också rätt?»

»Jag tog på allvar dina tomma kvinnodrömmar. Du anar ej segerns jubel, Rahel, färglöshet ser du, du har ingen purpur i din syn! Stark och förkrossande och upplyftande är den kommandes röst; svag är du. Jag har spillt mina ord, det var icke heller för dig, jag sade dem!»

Han gick vidare, men Rahel rycktes ej ur sitt lugn af hans ord. Blott långsamt kände hon sin lycka sjunka ned omkring sig och var trött. Hon drogs mot hans syner och stöttes tillbaka af hans förakt och grubblade sig in i hans värld och längtade och fruktade mot det, han skulle bringa.

Sedan man varit till gudstjänst, samlades man att rådslå om Chiskijas affall, och hvem som skulle gå i hans ställe, och all den dunkla rörelse, som främlingen väckt. Man ville ej afhandla sin skymf där, i templet, man blygdes för sin Gud; som det var helg, skulle man också fira sin fest samman.

Så trängde man sig in hos rabbinen i rum och gångar och slog förhängen åt sidan, så att det skulle bli som en plats, och så att många skulle kunna höra och se. Och dit kommo de, gubbar och män och kvinnor, de stodo tätt på trösklar och trappor, och nere på gården och gränderna närmast var det skumt af folk som väntade.

Den kvällen hade man lagt af sina svarta kappor med skammärket på, man skulle ju också fira sin segers fest, man skulle vara fri och se och tala fritt. Det var brokigt af lapp vid lapp under ljusens flämtande, grönt och blått och saffransgult, men mest rödt, rödt som blef ljust likt flammor på hufvor och axlar, och rödt som grumlades i skuggan och tätnade till lefrad blod i hörnens mörker.

Icke mycket rödt på anletena dock, icke myckens glans där! Tunga och bleka och gula böjdes de, med ögonlocken halffällda af vana eller med spejande, skarpa blickar, som nästan smärtade likt stygn, där de möttes så nära. Man hade fört med sig påskalammen efter att ha tillredt dem hemma och strukit bloden på portarna där — nu glimmade de röda korsen på tomma hus bara, där lyktor ströko förbi.

Närmast borden stodo de äldsta lutade öfver faten redan, de skulle förrätta den heliga måltiden för menigheten, eftersom utrymmet hindrade, att alla togo del däri. De hade stafvar i händerna efter urgammalt bruk, så hade Moses befallt den gång, då mordängeln strök förbi stum i den svarta natten, och man hade befrielsens färd framför sig, men deras darrande, mörka fingrar knötos så svagt om dem, deras skrynkliga, trötta ansikten buro ej ett skimmer af hämndens glädje, rörelsen i deras kroppar föll likt en låga, som krymper. Endast Ussia stod rak och stelnad med de blinda blåa ögonen stirrande rätt ut.

De kunde ha börjat när som helst, men tycktes oförmögna att ens skaka på sig, de tänkte i famlande dunkel på rådslaget som skulle följa, de väntade på något; alla visste, att det var Menahem.

Men i hopen lupo nya rykten omkring. Nya förföljelser helt nära, ett luftdrag blott, och elden var inne i deras vrå! Hvart skulle man vända sig för att icke skrämmas af hot? Upp mot vårens stormdrifna, oroliga himmel, ned mot den frusna, svarta mullen, ty rundt omkring var död.

Och bortom allt detta, i norr, där man anade tyngre och trögare luft och fuktig köld, där var det än värre.

Bondhopar, förda af röfvare och dårar, som drogo mot det heliga landet med en gås eller en get till vägvisare, vältade fram på måfå, och tjutande i rå och grym extas, kastade de sig öfver städernas judar och klubbade dem till döds. Då stego där skrik mot Messias, rådlösa vilsna skrik, och där fanns intet hopp, och män stucko knifvar genom sin blottade hals, och kvinnor bundo tunga stenar under brösten och störtade sig i Rhen. Och de redan förfärliga ryktena blefvo än hemskare, skymtande fram, som de gjorde, ur rymder, dem fantasien fyllde med jättelika, oformliga skuggor. Det var knappt till att bära. Det hotade, det kom närmare, det hade visshetens tyngd i sina krossande ljud.

Då steg där en rörelse och ett sorl ur trappan och böljade in, Menahem var där, var strax midt ibland dem. Den svarta kappan hade han kvar på sig, och dess gula märke brände här i allas blickar, som om de aldrig sett det förr. De hviskade och hotade och pekade, några ropade det lågt till honom, men de flesta tego i oro, — hvad menade han med detta? Ussia lutade sig mot grannen, han hade förstått af sorlet.

»Har han märket på», frågade han gällt. Sedan vid bekräftelsen, kiknande af skratt: »Bra! Bra tänkt! Så skall det vara vid vår segers fest! Att icke jag gjorde det! Att icke jag kan se det! Säg mig, har han det som en stor gul klöf?»

»Ha Ni aldrig burit en kappa, godt folk? Ha Ni aldrig krupit in i den, när Ni bugat Er? Ha Ni inte kännt brännmärket på axlarna, ha inte edra hustrur fått gula liljor till gåfva på sin bröllopsdag, ha inte edra mödrar sett på gula liljor, då Ni lågo ofödda i lifvet, bära Ni inte alla svedan af gula liljor i ert innersta?

»Tro Ni, att icke vår Gud har sett dem förr, tro Ni, att han rymmer från bordet för trälmärket, som har ropat om er skam i hundrade år?

»Jag säger Er, folk, från Er har han vändt sig i leda och förakt, från trälens märke i ert hjärta på gator och torg, i handel och vandel, i låga tankar och krypande blickar.

»Nu, nu skulle det kunna flamma i hans syn som löftets lågor, om I lyftaden det högt med ett skri: se, här är det, här ha vi burit det, här kasta vi det och trampa vi det, här är vår skam slut, till din ära, Gud!»

Han lät kappan falla, allt som ropet vidgade bröstet, och axlarna drogos tillbaka, så trampade han på den, där den låg. Det fanns icke en af dem i rummet som sågo, som icke kände sig skakas af beundran och sorgsen längtan vid hans ord, men intet öga brann af hopp ännu.

Då lupo Menahems blickar snabba som eld omkring, han vägde i en blink stunden på våg, så kastade han djärft sin största tärning.

»Ni äro icke här för att fira passah-festen; det kunde hvar och en gjort för sig och krupit tyst i sömn på. Ni äro här för att välja en man åt dem däruppe, en man att skymfas i deras kyrka. Chiskija nekar, det veta Ni. Är det någon af Er som godvilligt träder i stället? Du Mar-Isaak, du Esra, du Petachja, du Chaanan, är det någon af Er som vill?»

De tryckte sig alla samman, krypande i skam, det var som om hvart ropadt namn tryckt ett hett järn i ägarens panna. Då fortsatte han långsamt och fast:

»Jag, Menahem, gör det, om Ni vilja. Jag tar på mig min kappa igen, jag böjer hufvudet och går uppför backen, jag vänder min kind till, jag slår icke igen, jag hör deras sång och ser deras gyckelspel och äter min egen röst och ser ej upp till Gud. Jag bränns af deras vidriga andedräkt och pressar läpparna hop, jag vänder kinden till och tar er skam.

De störtade fram mot honom i en impuls, som om en lina sträckts rak bakom dem. Det kunde ej ske, det fick ej ske, då vore allting slut! De sträckte händerna ut mot honom.

Det blef ett rosslande skri som med möda slet sig löst och liksom redlöst vacklade. »Nej, nej!»

Då skrattade Menahem vildt i glädje, hans läppar lyste röda som blod, hans ögon blixtrade, han rörde händerna, som om han besvor och band.

»Ni äro trötta att buga, trötta att krypa. Ni vilja möta hot med trots, Ni vilja sätta foten fast i marken, Ni vilja skaka håret ur synen, Ni vilja känna luften spela och sjunga kring Er?»

Då lät han händerna falla och hela sin min falla, sträckte ut armarna i famnande kärlek, log; — hela hans själ var i hans ögon.

»Den är kommen, tiden, den brister ut som en blommande skog. — Kanske just nu! Kanske står den redan i prakt, men solen är icke uppe, och ingen kan se det. Ut att se det, ut att känna det, ut att möta solen!

»Så kasta vi vår dräkt och trampa den bakom oss, så skudda vi af oss stoftet från vår mark, så lämna vi med snabba steg vår förnedrings land!

»Det är icke här, han kommer, Messias, han smyger ej in under trånga hvalf, han klappar icke på smutsiga dörrar, han ropar, det är vi, som skola komma.

»Han ropar i våra fäders land, hans rop är starkt, och timman är beredd och aftalad, — upp att höra, närmare, närmare!

»Öfver alla mörka länder lyssna de nu, öppnas nu portar, eka nu hvalf af steg, jubla nu vägarna under fötters dans. Det rinner mot Kanaan, det väller från berg och hålor, det rinner samman, det flödar och svämmar, det brusar mot Kanaan, det vältar mot Kanaan!

»Det bär öfver fält och öknar, det skrämmer upp skogarna ur sömn, det väcker rop ur mullen, det går genom floder och sjöar — vattnet står tornhögt och lyss — det brister in öfver landet genom fyra portar, norrut från Syriens pass, söderut, österut. Under kerubernas lyftade gyllene basuner, framsträckta, närmade hvarann, bär det in, under metallens klingande rop bär det fram.

»Vi lyfta våra händer att skyla oss för glansen, att täppa våra öron till — det hjälper ej! Rymden är dallrande guld, klingande guld, den är i oss och glittrar under ögonlocken och jublar i hörselhvalfven.

»Ni skälfva likt fåglar som breda vingarna ut, men icke töras falla. Det är långt och svårt, tänka Ni.

»Tro Ni då, att Messias skall stå ensam där i sitt gyllene land, tro Ni, att basunerna skola ljuda och få igen blott ekot af sitt rop?

»Det är passah, Ni fira, stafvar ha Ni i händerna, men den dagen ha Ni glömt!

»Se, sjufaldt mörkare är det nu, sjufaldt ljusare skall morgonen bli, — tro Ni då ej, att den ger vingar?

»Nu draga vi ut, en ringa hop från Nérac, vi ila utför berget, vi kröka med floden, där kommer en hop från Argonne, vi smälta i hvarann och välta fram och växa; där är vägen från södra bergen, där är Ibarr och Mangeac. Solen går upp, och vi äro många, allt är väg för oss, ingenting är mur — skulle väl Messias stå ensam och vänta?

»Jag har sett honom, en morgon såg jag honom, när jag fastat i trenne dagar. Hans kommande såg jag, alla ha Ni hört det, ha Ni ej också trott? Och Ni ha hört, att rundt ikring är man nu redo, är man nu på väg.

»Så kasta, hvad hvar och en har tungt, så tag hand i hand och kom! Vilja Ni icke?»

Nu ringde det tungt genom luften därute, det var eldsläckningssignalen från kyrkan. Man var beredd därpå, och hade bommat fönsterna tätt, men instinktmässigt beredde sig många att släcka de ljus, som brunno.

»Låt deras bjällror skramla», ropade han, »detta är passah, hvad bry vi oss om klockor! Detta är passah! Här brinna våra ljus som löftets stjärnor. Hör, hur doft och svagt det ringer! En och en fara tonerna ut och sjunka som trötta fåglar, mörkret tar dem, mörkret kväfver dem! Det är något annat som susar genom staden; kunnen I känna, hur det stryker utmed muren, kunnen I höra dess andedrags sugning och händernas trefvande, kunnen I ana blickarnas förfärande djup?

»Det är Herrans ängel. — Ha Ni blod på edra dörrar, ha Ni bugat Er ned för Jehovas väldighet?

»Nu glider han uppför floden, den piskar i skum under hans fötter, och vinden står honom mot och brottas. Han trampar den ned i vattnet, och den dränks i bubblande, han gör ett kast med vingarna och skjuter ned, han är öfver dem alla, mordängeln är där!

»Så sträcken armarna mot höjden och gå och lämna hans vredes ort, bakom Er tager Gud hämnden! Så dragen ut i natten med purpurkläder och plymer och vidgade ögon mot öster, dragen ut med glädje och triumf, framför Er bereder Gud Ert land!»

Nu var folket omkring honom likt vatten, drifvet af vind, rest upp och svällande — skulle det falla tillbaka som dyning, eller ryckas fram i stormflod? De trodde honom, deras ögon brunno, deras kinder brunno, händerna knötos, och knäsenorna darrade, men vid nackhåret hängde tyngder af tvekan.

Då sprang Rahel fram, böjd och skälfvande som ett rö i storm, hennes händer sträcktes famlande ut, hon var så spröd — det var, som om hon hölls upprätt af sin glänsande blick blott och hängde vid hans med osynliga band.

Hon ville sjunka ned och kyssa hans knän, hon kastade hufvudet bakåt med pupillerna stela — »Du, du, du!» — hon kunde icke säga mer — »Tag mig med, tag oss alla med!»

Och nu föll floden och brusade samman i jubel och larm, och han lyftades högt. »Upp, upp! Tag oss alla med!»

Menahem sträckte sin hand mot Rahel, stödde henne ett ögonblick och lämnade henne. Hans seger var vunnen. Allt var hans. Nu bort, på stunden bort! Voro de beredda? — Ja, ja! Armarna mot himlen, blicken framåt, sång i hjärtat, åstad, åstad!

Blott spridas en stund likt en eld, som samlar styrka, — fordon åt sjuka och små, högtidsmycken åt Herran! — så samman igen, oemotståndliga, enade och snabba!

Där ljödo röster till varning, de slogos ned. »Stanna Ni här att slaktas och multna! Här är döden, här är skammen, stanne den som är klenmodig och älskar att dö i förstockelse!» — De ville det ej, de följde med, de skakade sina stackars fruktande hufvud, de voro stumma af skräck och längtan.

»Gå Ni», sade han, »jag följer ej! Men det fröjdar mig, att Ni gå ty luften är sval och bra för en vandring. Jag väntar här på Messias, kanske får han tid att komma hit, han känner ju vägen! Jag är trött och sofver en stund. När Ni komma igen, skall väl någon vara här och säga: välkomna!»

Menahem visste ej därom, han bar maktens börda, gaf sitt mod och sin tro i strömmar af ord. Han sände ut bud att samla alla och göra alla redo, han beskref vägarna och nämnde de invigdes namn, som beredde folket i grannstäderna, och mötesplatsernas namn. Han darrade af ifver och glädje.

Så voro de samlade alla, hela gatan var fylld af steg och hämmade röster. Menahem ilade ut på trappan, hans röst flämtade; mot ett lås hade han rifvet handen i blod.

Som han stod där mellan tvänne facklor med den mörka hopen under sig och natten framför sig, log han af triumf. Där i dunklet och kvalmet låg deras förnedring som ett tomt skal, där multnade alla dåd af låghet och skam, där ekade tomma kamrar bara under minnena af gråt och nöd. Det drogs i djupet med den svällda flodens brus, det sträckte händer upp ur hvirflarna och drogs ner och kväfdes och dog, det hade mörkrets eviga insegel öfver sig. Bakom dem, bakom dem allt!

Så ville han ge åt allt, hvad han tänkte och förnam, en enkel form, som alla skulle fatta i en gemensam mäktig känslodarrning. Han sträckte sig så lång han var och ritade med sina blödande fingrar ett jättestort kors på dörren.

Då gick där en rörelse genom hopen, och hufvuden böjdes under fackelskenet, och alla förstodo. Det var afskedet från deras plågors ort, det var försoningsoffret till vredens Gud, det var den röda flammande triumfen, som väntade dagens sol för att lysa.

»Där», sade han, »där är vägen till löftets land! Nu icke ett ord, icke en blick tillbaka! Släpp mig blott genom Er till spetsen! Och så, ut i mörkret!»

Så drogo de ut ur staden. Murarna suckade af trampets genljud, hjulen gnisslade, kring deras hufvud och skuldror vek mörkrets orörlighet undan; där den svarta hopen skred fram, var det, som om jorden själf rest sig i kamp mot natten, i kamp mot döden och böljade fram i en bred våg. På himlen lyste blott tre stora stjärnor, matt, men så sällsamt lugnt. De gingo utan ord, men i tystnaden slogo deras hjärtan i samma slag, och de hörde och kände dess doft klappande takt. De gingo hand i hand, de gladdes åt hvarandra, de stödde åldringarna, de sköto framför sig vagnarna med barnen, några slogo armarna om hvarandras hals.

Vägen var lätt, nedåt gick den, det var som vingar under hvar fot. Där trädsnåren slutade, låg flodstranden brant på sidan och en öppen vidd, — järnfärgadt stelt och stort allt! De drogo förbi. Kring de tre stora stjärnorna kunde skönjas allt flera och flera.

De voro ej längre rädda för upptäckt, de kunde tala högt, men de hade intet att säga. De lutade blott hufvudena bakåt och andades djupt och sågo rätt öfver sig den allt tunnare natten. I spetsen gick Menahem, gick liksom ständigt stigande mot ett fjärran mål. Bland de främsta efter honom var Rahel, hon såg blott på honom, och hon ändrade tyst sin plats, så att hon ständigt hade en af de bleka, stora stjärnorna rätt öfver hans hufvud, och hon skalf till af glädje hvar gång, den åter var där.

Där vägen krökte öfver floden, borde de kunna se sin stad. De vände förströdt sina hufvud, men där var ingenting. Något svart bland de svarta bergen, några brutna och vilda linjer, som lågo skarpare än annars, emedan inga nakna träd voro däröfver — det kunde vara klippor, allt.

Kanske var den borta helt och fanns ej längre, kanske hade den aldrig varit annat än en pinodröm?

Och öfver brons timmer dånade deras steg; i ett doft jubel, en rytande triumf steg ljudets tunga fanfar och dog bort i smattrande tramp på stenen. Under dem gled flodens tröga, mattgråa vatten, en bädd af dimma och ovisst dunkel, framför dem stod en port af träd, två långa rader af mörka stammar som rycktes med af farten och lyfte sina slingrande rötter till marsch.

Och Menahem talade i korta brutna satser, liksom glimt ur täta moln — i våldsamt stigande syner. De främsta hörde och drucko in hans ord, och när hans röst sjönk till kort hvila, spredos de bakåt från mun till mun och sorlade och lyftades högt. Det blef liksom strofer i en hymn, burna och sammanknutna af musikens sträckta armar.

Deras land, gult i aftonsol, ett brinnande bål mellan bergspassens vikande blåa murar! Han såg det, och han såg kerubernas spända kinder och lysande blickar och ullhvita hår. Hvem vill vara den första att känna deras svala kläder fläkta dammet från sin böjda panna, hvem vill, hvem vill, hvem vill?

Deras jord, deras jord, som lidit och suckat! När man kastade sig ned och grep en handfull mull, då rann där blod ur, men den rann ljus och ung nu och doftade som blommor. Hvem vill vara den första att lägga sina slutna ögon emot honom och sofva sig sund på en natt, hvem vill, hvem vill, hvem vill?

Deras synd, deras tunga synd! På vägen den, under fötterna den! I hålornas mörker flyr den, mot törnen slits den i stycken, i mörka tjärnen och träsken drunknar den under gråt. Och bort ifrån den och bort ifrån den och fram och fortare fram!

Deras dag, deras första dag! Ljus intill yrsel och famnande glädje, syskon som mötas och röster som domna i förvirring och ögon som se och se och se!

Framme i de första leden hade någon höjt ett slags fana, kommen, man visste ej hvarifrån, ett fälttecken, med små klingande klockor; den skymtade öfver massan som ett ting med vingar, ett sjungande ting.

Och Menahem talade om Arsareth, rubinlandet, — knappt hade de hört namnet förr i den halfförglömda sägnen om Esdra, — han talade i korta ord, liksom i skri.

Arsareth, rubinlandet, högt på bergets gula trappor — stillhetens vida luft!

Hvad var det? Man förstod ej, men lifvades som af trumpeters klang af ordets stolta ton. Ett under, ett under däri?

Och fram gick tåget, och tunnare och klarare blef natten, nu sågo väl tusen ljus dit ned! Och framåt gick det, uppför höjder, ned längs frostljusa stigar, och timmarna rullade fram.

Nu var där trenne vägar. Här skulle de möta den närmaste flocken, eller höra dem nalkas eller ana deras jubel långt framåt. Men där kröp blott en ensam man ur snåret.

»Menahem», ropade han, »Menahem, vänd om! De vågade ej, de trodde ej, — här är krigsfolk ute, de ana något, de kunna draga hitåt ...»

Då föll den sönder, deras spänstiga styrka, då brast klangen i deras ord. Där blef spridda röster och rop, där blef tvifvel.

Men Menahem ropade: »De trodde ej, de tordes ej! Så blir sorgen deras! Fram igen!»

»Guds tecken, Guds tecken! Ett större under vill han göra med oss! Folk» — han sträckte båda sina händer ut — »ditåt, ditåt är vägen!»

»Men det är hafvet, det är hafvet!» — I rösternas tungt suckande sorl var redan dess brus.

»Ditåt är vägen, där, där! Ha ni aldrig hört Mose namn? Ha Ni hört om Esdras tåg, de tio stammarnas vandring, ha Ni hört om Arsareth och de vida vattnens flod?

Och han skyndade fram; brant var sluttningen, bredvid honom dansade och vacklade den klingande fanan; i den ljusnande luften anades färgerna nu. Ur snårets mörker sköt ett moln af fladdrande vingar upp, — det var flyttfåglar på väg hemåt, lärkor, under natten funno de sin väg!

De följde honom, allt folket, åter ekade jorden af tramp. Närmast honom väfdes åter de brinnande orden i hvarann.

Men bakom var där tvifvel. Hvart bar det? Var det annat än hafvet där? Hvad ville han, hvad visste han?

Man var trött också, trött i knäna, trött i pannan — hvad var det för ord han sade? Kanhända hade han skepp där, hans blickar voro ju så sällsamma, allt kunde ske! Kanhända var det förtviflan, han förde dem mot, likagodt! Den voro de vana att bära, den var bakom dem också, öfverallt!

Men Menahem visste det ej, han gick som förr, han talade ord som förr; öfver hans hufvud klingade klockorna och lyste — för Rahel — en stor flamliknande stjärna. Hon hade knappt hört afbrottet, knappt förstått. Nu förstod hon af luftens sus, af stegens rytm, att det bar mot större under, större tro, och hon kände sig ha den och var lugn och leende glad.

Arsareth i purpurglans! För större under, större mål! Arsareth och storhetens tysta vidd. Under våra fötter allt! Som slitna kläder falla från skuldran, som svepet fallar från blomman, bort med allt, som band! Vår värld en syn från bergens torn af blåa, fjärran linjer och dallrande ljus, vår bön en flamma, som stiger i stilla luft, vårt lif en sång!

Och hans närmaste unga böjde sig fram mot hans ord och anade och ropade dem högt med armarna om hvarandras halsar. Nu började ljuset bryta fram ur luft och mark, snart skulle solen vara där! Det var färger i ljuset, röda dukar, glitter af guld, fladdrande band och hår. Det var mera färg, blått och grönt, det var siden, som slog för knänas stötar, det var dansande fötter och röda läppar och ögons glitter. Öfver Menahems hufvud var stjärnan borta, en döende hvit glans, en smältande flinga, — men fanan var purpurröd med ett glimmande märke i, hufvudet var stolt och spänstigt lyft — åh, hans hufvud!

Det var ljus öfver dem därbakom också, men icke samma ljus. Ett hånande klart ljus! Ett ljus, som smög sig in efter förkrympta, smutsiga gestalter, dem färgerna skreko mot, ned öfver gula ansikten, öfver munnars veck, som redan voro trötta till döds, öfver blickar som stirrade i vilsenhet och hade gråten eller hånet nära.

Men Menahem såg ej bakom sig, ej heller de, som voro närmast honom, Rahel såg ej bakom sig.

Rätt fram var där ett sken mellan täta snår och en sällsam, stor luftning, en lätt köld. Rätt fram var där en molnvägg med flammor öfver likt en tigerfläckig fäll.

Det spridde sig och brann från flamma till flamma — hur det blänkte, baneret, hur det glittrade Menahems hår! Det smälte, det var en röd rymd, det var solen.

Mot det bländande hvalfvet vingar som glänste likt mörk metall, stora, långsamma vingar ...

De vandrande hejdade sig i hänförelse. »Se örnarna! Se, örnarna!» — Så störtade de framåt, nedåt.

Då slog där emot dem en ny brand, nu först glödde det helt, — hafvet i lågor och svarta linjer himlen en öppen rymd af eld — solen, Arsareth. Arsareth!

Men bakom dem ett skri af oro och nöd: Inga skepp, ingen stig, ingen räddning, hafvet!

»Förlåtet är er rädslas skrik, men ha Ni då glömt, hvad tid det är? Är det ej passah och samma nöd som då och samma Gud?

»I hafvet var vägen din, och i stort vatten din stig, och därunder är nu ditt fotspår.

»Folk, folk, Mose folk, där är vägen, där är undret och befrielsen, där är landet och segern och triumfen och tusen års aning och väntande dag. Nu följ utan en tvekan, nu språnget ut i det okända, nu tron på en allsmäktig Gud!

»Bakom är oändlig sorg och skymf, framför Er oändlig glans. Hvem vill vara den första, hvem vill, hvem vill? Där hans fot slår ned, blir djupet banad stig. Fram!»

Han sprang ned från stenen och längre ned, hans kinder lyste brinnande röda, hans ögon glittrade vilda och stora. Där sprungo andra med, där fladdrade hår, där lyftes armar, — man såg dem ej, allt var eld!

Då slog fasan som en flod öfver dem som stannade kvar, då skrek förtviflan i deras öron. En dåre, en dåre var han, en ond ande, hvem visste ...

Mot döden lockade han, mot oändlig fasa dref han, och hur stark hade icke hans makt varit! — Bort, ögonen ifrån det, bort, fly!

Och man förlamades af rädsla att dragas med och slog händerna mot ansiktet och föll mot jorden eller vände om och sprang med skrämseln jagande öfver sig.

Där bakom ljöd det ett plask och ett skri, ett vildt skri af jubel eller smärta, och skenet var gulare — solen var helt uppe. Men få sågo sig om, skräckslagna flydde de, krälade de uppför branter, kröpo de med sargade knän och rifna händer tillbaka mot påskens skymf och Ussias hälsning, kanske mot plågor och död.

Men bland dem var icke Rahel. Tätt intill Menahem hade hon ilat fram, med läpparna öppna; ett tiotal andra voro där heller ej. Man hade ej tid att begråta dem, man flydde i rädsla för sitt lif.

Och så hunno de hem och lefde samma lif som förr och trampades i skymf och smuts och åto sitt bröd under suckan. Men i de stunder, då sorgen gjorde sinnena stora, sågo de för sina ögon den nattens glädje och berusande hopp, och hörseln fylldes af fötters tramp och segersångers böljande ljud och klockors klang och vingars slag, och de hade för sig hafvet, flammande rödt i morgonsol, och de visste ej, om det var lif eller död däri.

Så småningom blef det till en sägen, att de nått fram, de unga och förtröstande som störtade sig ned. Icke till fädernas land, ty ingen hade ju hört rykten därom, men till okända trakter, där all sorg är fjärran och vidden stor, till Arsareth, det sällsamma sagolandet, rubinlandet, som glänser och lockar i morgonljus.

Renauds ögon togo färg af dagern, domnande matta och mörka i skymningen, lysande, smältande guld, när solskenet svepte öfver hans hår och sträckta hals, gnistrande i vidgade och krympta flammor, när de spejade öfver fälten med blå dimma mot morgonrodnadens sneda ljus och hararnas prassel i snåren och skrämda fåglar och gungande kvistar.

En lat och stolt blick, reflex af förgylldt stål på hvilande dolkfäste, af lyckoslant på zigenarflickans bruna bröst; lat och stolt var också rytmen i hans nakna fötters gång, eller armarnas linje, när han lade sig rak i hettan med händerna under nacken och hörde hornen jubla på afstånd och marken darra för jägarnas ridt.

Men, när det så blef tyst — en underlig spänd tystnad, liksom sträckt ut i ett spetsigt hvalf af orörlig väntan, med tvänne svarta, krympande fläckar, som stego i kretsar högst uppe, — då vände Renaud sig ditåt, lutad på armbågen, med ögonen stora och läpparna halfslutna. Och när punkterna stötte samman och föllo, den ena sviktande i veka bukter, den andra skarp som ett spjut ständigt öfver, och den blåa luften åter klang af röster, och ryttarna sprängde fram att se falk och häger sluta sin strid, då sprang gossen nära. Och han skrek af fröjd, när falken lyftes, ännu darrande af ifver, på sin herres handske, med vingarna hängande och ögonen blinda under hufvan.

Ofta följde han med till sire Enguerrands bakgård och såg falkenerarna bada jaktfåglarnas gula fötter i metallskålar och torka dem omsorgsfullt, som vore de furstebarn, med hvar sitt märkta kläde, och smeka deras halsar, tills de slöto de nakna ögonlocken och drömde mot vårdarens axel.

Och Renaud skulle gärna gifvit tio år af sitt lif eller ett af sina tio fingrar för att få hålla dem så, de stolta, tysta djuren, men de fingo icke röras af hvem som helst, de voro ädla. De hade hvar sin handske, sirad efter rang, hvar sin hufva med spetsmönster på, hvar sin särskilda föda, och man talade med dem på ett sällsamt, ålderdomligt språk med snirklad etikett. Renaud nästan rodnade, när han mötte deras stora ögon med likgiltig, lättjefull hvila i, och mest för sire Enguerrands hvita islandsfalk, som hade röd purpurhufva med guld, röd purpurhandske, en rem med silfverbjällror om foten och en blick af trött förakt och hjältesagors gula sol.

De unga fåglarna, som ännu skälfde af raseri öfver fångenskapen och drömde om fria jakter under hufvans natt och reste halsfjädrarna för att skrika och tämdes med svält och mörker, dem fick han ibland lyfta ur buren. Han fick visa dem dagern och se dem vackla med blinda ögon först och klorna spända in i hans handled, lugnare sedan, när pupillerna krympte, och nästan smeksamma, när han räckte dem en bit varmt, blodigt kött, — men dem höll han ej af, dem tröttnade han snart på, och han lärde sig fort att se, att ingen hade islandsfalkens bröstmuskler af stål och långa breda vingar och hvilande styrka. Men det var roligare än något annat att se på, hur de öfvades till jakt efter kung Modus’ visa regler, när det gått om en tid, så att minnet af frihet värkt bort, och de sutto där tunga och blinda och dåsade på sina pinnar.

Först gällde det att vänja dem att flyga igen, men med snöre om foten, tills de lärt sig att vid falkenerarens rop slå ned på den röda klädesbulvanen med ett par stora hägervingar, som han svängde i luften vid en rem i konstigt afmätta kretsar — vackert var det att se! — och vid hvilken han bundit bröstet af en vaktel eller en del af en kyckling, som falken sedan förtärde med raseriet öfver fångenskapen domnande i blodtörst. Snart voro de så vana vid det, att de aldrig sträckte ut snöret ens, att det aldrig glimtade till i deras ögon af vildhet; de spejade genast lugnt mot lockbetet och stego blott för ordningens skull, och emedan man väntade det af dem, uppåt i en krets för att så lättjefullt och kokett skjuta nedåt i en vid svängning; och när de miste snöret, tycktes de icke känna det.

Nu var tiden inne att öfva dem till jakt, hvar på sitt byte, de mindre på vaktlar, på rapphöns eller sparfvar, de större på harar eller hägrar eller glador, de oädla gladorna som hade kråknatur till sina starka klor och näbbar och aldrig kunde tämjas att äta vid ridderlig taffel.

Först fingo de bulvaner, som liknade bytet, med ett stycke älsklingsföda inuti att leta upp, sedan lemlästade kräk, som de kunde slå klorna i genast och slita upp i halfväckt raseri, så allt svårare rof att fånga, tills de lärde sig att åter njuta af jaktens tjusning. De gamla vilda instinkterna vaknade igen i full styrka, men behärskade och förädlade, så att de lugnt släppte det döende bytet efter en kort rusdryck af blod och åto blott från sina sirade fat, utan ifver, som det passar sig för riddares fåglar.

Och deras ögon blefvo lata och stolta och togo färg af dagern, svarta när hufvan lyftes af, ljusnande till smältande guld, när de stego i solljuset, brinnande af gnistor öfver rofvets skrik. De lutade sig smeksamt mot Renauds bruna hand, men ingen var som islandsfalken med trött, konungsligt förakt i blicken, och han var led vid dem alla, tryckte hårdhändt näbbarna till, när de ville leka, och kastade undan dem vårdslöst och härmade gladans skri, så att de skälfde i oro, och lämnade fågelgården med männens svordomar efter sig och det vida, bruna fältet framför sig.

Sire Enguerrand red hvar dag ut på jakt och oftast med den guldstickade röda handsken på, ty endast islandsfalkens bjällerklingande flykt kunde väcka sång i hans inre och komma honom att andas morgonens skarpa, lätta luft med glädje, som drucke han ett lifvande vin. En dag hade falken kastat hägern blödande i en sump bak ett skogssnår, där jägarn fann honom och knäckte af hans hals, men falken själf var borta, antingen han lockats af ett nytt rof eller skytt det bruna vattnet, eller af en nyck låtit sig lyftas och ryckas med af blåsten, — fåfängt sökte man, fåfängt ropade man de vackraste namn, fåfängt lät man hornlåtarna studsa mot hvar höjd. Sire Enguerrand slog öfverfalkenerarens darrande mun i blod med den röda handsken och red hem i sträck öfver tufvorna med läpparna ännu skarpare slutna och ögonlocken ännu dystrare sänkta öfver loja pupiller, — och falken fann man icke.

Men Renaud fann den, snärjd in vid fotremmen i en nyponbuske, orörlig, väntande hungersdöden med fast grepp om grenen, den ena vingen hängande, den andra trotsigt lyft, det smala hufvudet hotfullt sträckt framåt med ögonen spända och näbben hvass, — vacker var han bland de blodigt röda bären. Renauds hand darrade af ifver, när han löste remmen ur taggarna, när bjällrorna skramlade om hans fingrar och ringen med sire Enguerrands märke, och han skrek af glädje, när de hvassa klorna skuro in i hans seniga arm, och den var hans, falken med det bredaste bröst och de längsta vingar och de stoltaste ögon af brinnande guld.

Den var så mycket mera hans, som han aldrig skulle kunna visa den för någon, ty han visste, att stränga lagar skyddade riddarnas nöjen. I skogen skulle han bygga en bur åt honom, tidigt på morgonen skulle han smyga dit, innan fågeln skakat kölden af sig, på fälten skulle de följas åt med spejande blickar bort mot hvitaktig rymd, de skulle få hvarann kära, där de läto solljuset stiga och sjunka öfver sina hufvud och vinden rycka deras tysta tankar med sig, och aldrig skulle falken sakna sin röda handske eller sin pärlprydda hufvas tvång. Han band honom igen och sprang ned mot tjärnen, snart kom han tillbaka med en stenad and, och falken tog den, och Renauds hjärna domnade af berusning därvid, ty det var tecknet på, att den ej föraktade honom, och att den ville vara hans.

Och hans blef den, den böjde sitt hufvud lyssnande framåt med vakna, lugna ögon, när frostiga grenar knäcktes under hans steg i morgonens tystnad, den sprang lätt ned ur buren och sträckte sig mot hans hand och slog med vingarna som för att flyga, men den flög icke — det var bara en maning — och så skyndade de ut till hedarnas sakta ljusnande vidder.

Deras ögon spejade skarpa mot dunkelröd himmel. Svarta lågo kullar och glesnande snår, och träden sofvo med grenarna tunga af tysta fåglar. Men ljusare blef himmeln, flammande i guld och rödt, och blåa blefvo fältens linjer, och ugglan strök tätt öfver marken, sökande sitt gömsle, och dagfåglarna sträckte på sina vingar och pepo sakta af köld, och mörk skar deras flykt in i glimmande luft. Men Renaud och hans falk gingo snabbt förbi, ty det var sparfvar och trastar, icke rof för dem. Nere mot träsken drogo redan hägrarnas skrin och långa vingslag sina vida kretsar, där var deras byte. Där kastades falken uppåt med bröstet redan spändt och vingarna färdiga att slå, och Renaud såg honom förgyllas af sol, stod med blinda ögon och svindlande hjärna, medan fågeln krympte mot det djupa blå, och hörde hur klangen af hans bjällror gäckade hägrarnas rop.

De snurrade som hjul i sin förfäran, än ville de skjuta ned till stranden och gömma sina långa halsar och dumma, rädda hufvud med den bakåtsträckta tofsen under mörka trädbangar, än sökte de i tvekande ovisshet att stiga upp i skruflinje, förlitande sig på sina breda vingar att hinna högre, än fienden kunde följa, och de sviktade som rön af bleka hjärtans skrämsel.

Men falken valde från början en af de starkare, en af dem, som genast flögo mot höjden, ty han älskade att pröfva sin kraft och känna skarp, lätt luft under vingarna, och han lyfte sig så snabbt och rakt, som hade han kretsat kring en solstråle. Snart var han öfverst, mindre än en sparf syntes han, men något i vingarnas hållning, i kroppens samlade styrka kom en att ana hans ögons gnistrande vildhet och hans sträckta klor, — och med ens föll han, tung som stål, på rofvets värnlöst uppåtvända hals, och de sjönko som en enda sten, knappast hvirflande en vingbredd ens. Då sprang och simmade och vadade Renaud för att hinna fort fram, innan den af stöten döfvade hägern hann att samla sig och i förtviflans vildhet bruka sin hvassa näbb. Och falken gaf dödshugget skarpt och snabbt och vände sina stora, redan lugnade ögon mot sin herre, ty han älskade ej att sudla sina fjädrar med blod, och väntade att få det varma hjärtat räckt till sig.

Sedan flög han ej mera för dagen; när Renaud kastade honom och sprang med ett lockrop, tog han blott ett par vingtag och satt åter på hans axel med stolt kyla mot gossens skrattande ansikte; han tycktes förakta all lek, och Renaud slutade snart därmed, och hans blick fick falkens fjärrskådande allvar. Han fick den kärare, än han haft någonting, det tycktes honom, den var hans egen själ, hans längtan med breda vingar och segerviss blick. Men det var smärta i hans kärlek, dyster förkänsla af en olycka, och han fruktade ibland, att fågeln skulle flyga från honom i likgiltighet, försvinna i ett gäckande ljud af bjällror, och det skulle bli som döden, så tomt. Eller det tycktes honom, den var äran, glänsande af solljus mot blå luft, som hvilade ut till nya färder på hans skuldra, och midt i hans glädje tryckte honom hans ringhet, och han vågade knappast se på den, och det sved i hans hjärta, att den aldrig ville dela hans fröjd, att aldrig dess blick ville smälta i värme mot hans, och han flydde till drömmarnas vidder.

Han lade sig ned midt på heden med röd ljung under sitt hufvud, och molnen gledo förbi som människoöden, tunga och lätta, samlade inom fasta linjer eller spridda i flykt, ständigt med vindens osynliga hand mot sin skuldra, och buskarna lutade sina prasslande gyllene kvistar, och Renaud berättade sagor för falken.

Kung Artus var kommen igen, ur Bretagnerhafvet räcktes honom åter hans svärd Excalibur, blått som natthimmel i köld, hans tolf riddare lyfte sina tunga hufvud från stenbordet och skakade sömnen bort, marken sjöng under deras steg. Gareth var med, furstesonen, som tog köksdrängens kläder på och vände Lynettes klingande hån till kärlek. Renaud var också med, var ädel född, och hästen dansade under honom, och falken, som nu sof med hufvudet sänkt, satt högt på hans hand och sökte hans blick med ögonen glänsande af glädje och hjältesagors gula sol.

Men molnen gledo förbi som människoöden, drefvos mörka öfver hvarandra till ett hvalf af jätteblock, där solstrålar föllo genom öppningarna, bleka och skarpa som spjut, och falken drömde dystra drömmar af maktlös vrede och vaknade med ett skrik.

Snart fingo ströfvande gossar se sire Enguerrands fågel på Renauds hand, riddarens drängar grepo honom och förde honom till slottet, och han frös af köld, när falken togs från honom, orörlig och stolt som alltid, utan en vändning af den krökta halsen eller en blick ur kalla, lugna ögon. Man förde den till dess herre, men han hade ej en smekning ens för den saknade gunstlingen som låtit sig beröras af oädla händer. Sire Enguerrand blickade tyst ned på Renaud, och för hans tankar präglade sig allt skarpare minnet af en gammal jaktlag från den tid, då ädlingens fot låg stålskodd mot folkets nacke, och nöjena fladdrade oantastliga kring hans skuldror, — och hans ögonbryn slöto sig kring vissheten, att den gamla lagen hade aldrig återkallats. Lagen bjöd, att den, som stal en falk med en riddares märke om fotleden, skulle böta tolf sols silfver eller sex uns kött från refbenen under näbben af en uthungrad roffågel.

Och sire Enguerrand visste af Renauds fattigdom och såg på hans nakna, bruna bröst, sträckte ut handen och rörde vid det med en pröfvande, okänslig åtbörd. Så sände han bud till grannslottet, som lyfte spetsiga tak öfver skogen, och bjöd senechallen och hans två döttrar att trenne dagar därefter blifva hans gäster och se några falkar flyga, sedan de med sin närvaro höjt allvaret af en tjufs bestraffning — och de skulle komma före gryningen.

Renauds ögon hade vidgats af fängelsets mörker, de voro svarta och orörliga, och pupillerna drogo sig blott långsamt ljusnande samman och speglade österns slitna moln och stigande sol; bakom sire Enguerrand fördes islandsfalken med klorna häftigt spända i handsken och hufvan öfver vakna, hungriga blickar, som ej sett föda på trenne dagar.

Men längre bakåt buktade sig en linje af färg, som flammade och brann; sex ljusa hästar, blåa nästan i morgondagern, leddes af svenner, i språng, röda sammetstäcken lyftes af deras krökta halsar, röd var vagnen, som de drogo, och inne i den glänste guldet tungt öfver senechallens döttrars späda bröst och smala armar. Sex tärnor redo efter med hår blondt som korn och de spetsiga fötterna lekande under kjortelfållen, sex jägare blåste toner, som tycktes dansa och svänga som hjul ur de krumma hornens mynningar, slättens linjer dansade med och sköto förbi hvarann i vinfärgadt töcken, medan molnen ofvanom hade glänsande bårder som fjärilsvingar.

De slöto sig i en halfkrets, plym vid plym, skuldra vid skuldra, kring en buske, där fången bands. Hästarnas täcken slogo för vinden, rödt tog djup i skuggan, tungt som hopplös trängtan, rödt brann i ljuset, lätt som segerjubel, fröknarnas veka halsar böjde sig framåt ur vagnen, och deras toppiga hufvor gingo i ett med axlarnas sluttande linjer. De voro som hägrar, tyckte Renaud, och han nästan väntade att höra dem gifva till gälla skrik, när hornlåtarna föllo som slungade stenar långt borta, och allt blef tyst. Men när han såg dem tydligare, med deras tunna, raka läppar och sällsamt drömmande ögon, som alltid riktades på något oändligt fjärran i kylig extas, och de hvita, lata händerna i skötet och dräkternas långa veck, då tycktes de honom underbart sköna som de rikaste helgonbilder med domnande vaxljuslågor vid foten, och det smärtade honom, att de skulle se honom bunden. Han lät blicken löpa vidare, utmed tärnorna, — skygga, nätta fåglar, som han velat skrämma med en hvissling — utmed drängarnas röda ansikten och nyfiket gapande munnar, utmed den bruna slätten, där han sprungit sig trött och drömt sig trött.

Han visste hvad för ett öde, som väntade honom, men när islandsfalken bars fram, och han förstod, att det var denne, som skulle utföra straffet, då skrattade han i glädje, och hans hjärta bultade af stolthet, liksom när de voro hans, fågeln och den långa soliga dagen och fältet med lyssnande vindar och bugande höstgula träd.

När falken skådat ljuset åter och vant sig att se, samlade han sin styrka till flykt och väntade att svingas af bärarens arm, medan hans blickar snabbt sökte rofvet i luften, — de voro skarpa och vilda af hunger och flammade som af gnistor, och de hade intet minne i sina djup, de kände ingen igen. Men Renauds ögon stodo ängsligt spörjande på fågelns och tårades af sorg att ej möta dem. De skulle ha speglat hans dagars käcka längtan och hans förakt och hans drömmar på den röda ljungen, men de väntade blott snålt på rof, grymt och kallt, som människornas nyfikenhet eller skämtet på sire Enguerrands tunna läppar. Han kände sorgen svida bittrare än förr och vände hufvudet åt sidan för att finna sig själf igen, med ögonlocken slutna om fladdrande tankar.

Han låg så, medan härolden läste upp lagen — »tolf sols i silfver — — sex uns kött vid hjärtat — — så skyddar sire Enguerrand ädlingarnes nöjen» — han såg ej upp, när huden rispades, för att blodlukten skulle locka falken, och när den sänkte näbben i hans bröst, gaf han ej till ett rop, skälfde blott, så att fågelns ögon flammade till i vrede, och hans vingar spändes ut att slå.

Och senechallens döttrar lutade fram sina hufvuden med en glimt af intresse i de sällsamt drömmande ögonen, men de lyfte ej händerna ur skötet, och deras dräkter lågo som förr i lugna veck, och hästarna fnöso af blodlukten och stampade i frostig mark, så de röda täckena flämtade mot morgonluftens blånande blekhet, men Renaud låg tyst och jägarna stodo fåfängt med uppsvällda kinder och hornen till munnen, färdiga att öfverrösta honom.

Den första smärtan hade ryckt i hans finaste fibrer, det var som om hjärtat skulle följa med, men sedan hade han domnat nästan i välbehag, i svindlande dvala, och medan blodet gled varmt ur såret, och den hvassa näbben slet i hans bröst, drömde Renaud sig in i sina drömmars höga blåa luft, och han förstod allt, döden och äran, och han kände, hur den brann och bländade, hjältesagornas gula sol.

Och när sire Enguerrand trodde, att lagstadgans sex uns voro erlagda, gaf han männen tecken att blåsa, och falken lyftes bort, mättad af blod och med ögonen åter fyllda af lugn stolthet, och tåget satte sig i rörelse än muntrare än förr ner mot vassen, som blänkte gul i fjärran; men Renaud kunde man ej väcka, han hade drömt sig in i döden, och man löste honom blott och lät honom ligga med röd ljung under hufvudet.

Men islandsfalken fick aldrig sitta på sin herres hand, ty sire Enguerrand älskade ej att dricka ur en bägare, där en annans läpp tryckt sin kyss.

Abisag af Sunem drömde i Konung Davids famn. Med öppna ögon drömde hon. Hon stirrade ut i mörkret.

Mot hennes bröst låg gubbens hufvud och sof, det tunga hvita hufvudet, hon kände dess sträfva skägg och matta anda; kring hennes lif låg hans arm, mot hennes kropp hans kropp, mot hennes varma gyllene hud hans blods domning.

Hon låg som på en bädd af grodor och ormar, af mörkrets vämjeliga, kalla djur, hon vämjdes vid sig själf.

Men hon vred sig ej ifrån honom, ty till detta var hon hämtad dit, till att värma kungen, hvars lemmar började stelna, till att le och leka för honom, hvars ögon aldrig öppnades helt mera, till att skänka sitt blods friskhet som ett bad öfver hans förvissning, till detta hade man utsett henne som den skönaste af alla landets jungfrur.

Och hon log i undergifvenhet, när man förde henne bort från Sunem, och log och knäföll för konungen och värmde hans händer med sitt kyssande och dansade för hans ro.

Hennes dans var som skälfningen af ett träd, då kvällens heta vind griper det, då örter och blommor rundt omkring skänka sin doft i flammor, och marken bäfvar under den kommande åskans hot; i ängslan och fröjd sträckas bladen, men roten binder vid mullen, och den svarta luften glimmar af en blixt. Det var gråt i hennes dans och tryck af blod mot hjärtat, det var längtan och oro i barmens flämtande andedrag och förtviflan i hennes stelnande hvila. Ringarna kring hennes armleder klirrade i en långsam rytm som besegrades vapen och korsades kylande öfver hennes bröst, men sina ögon riktade hon i tillbedjan och skygghet mot sin herre.

Då ville konungen ha hennes smärta skuldror intill sig och leka med hennes hals och ansiktet som sänktes mot mattan, och hans styfva fingrar gledo i smekning mot hennes kind, medan blicken efter en vänlig glimt blef tom igen, och läpparna rördes i meningslöst mummel.

Men nu drömde Abisag, drömde sig fri, där mörkret flämtade omkring dem, och lampans runda röda låga var som nattens ängsliga hjärta.

På en afbruten klippa satt hon, famnad af sol, och stenens röda yta brände mot hennes arm, fastän det var morgon ännu. Hon lutade sig bakåt, så att solen strök öfver ögonfransarna, och såg två örnar, långsamt kretsande kring hvarandra, lysande som ny brons mot det bjärta blå, hon följde dem med välbehag, fastän hon visste, att deras skarpa lugna ögon voro riktade nedåt. Hon hade gripit en sten, att skrämma dem med, om de voro snikna efter hennes får.

Då klang luften af glädje. Zuar stod på en klippa helt nära och ropade: »Abisag, Abisag, stig upp och spring!» Hans rop studsade från bergen, som snabba fåglar lyfte de sig.

Och Abisag steg upp och sprang, framför henne årslammens hopp och de tunga mödrarnas gång; i en däld mötte henne Zuar och kysste lutad hennes kinder och skuldror och höll hennes hand, medan de hvita hjordarna spridde sig in i hvarann. Hans kläder luktade timjan och isop och ullens varma svett, hans hår låg i smala svarta flätor som hufvudfjädrarna på en gam, hans hals lyste som guld, sin nacke kastade han bakåt och följde med blicken örnarnas flykt. Hans röst smekte hennes kind och öra som fladdrande dufvor.

De hoppade från sten till sten och nådde i en krets den högsta klippans hjässa, där örnarna voro närmast. Då löste Zuar sitt bälte och grep en sten och slungade. De visste, att den icke kunde nå de fjärran starka djuren, men de fröjdades åt dess fart. Brant upp steg den och hven och glänste i solen, och hvinande föll den. Och örnarna, som visste sig vaktade, sträckte i några långa slag sina vingar och fortsatte öfver ett annat berg sin hvirflande hvila. Då satte sig Zuar ned och drog Abisag med sig och log och sjöng; som hvita stenar i en bäck glittrade hans tänder under löjet, som sol i vattnet glittrade hans ögon. De talade om sina får och visste att skilja dem åt, där deras ulliga ryggar skymtade nedanför i snåren, de tvistade om sina lamms storlek, och deras röster slingrade sig i hvarandra som bollarnas lopp under spelet, de lyste mot hvarann som stjärna mot stjärna. Ibland böjde Zuar sig ned och kysste Abisags knä.

Ofta talade han om David, herdegossen, som med ett enda kast af sin bruna arm slungade ner lyckans och ärans frukt, det ville också Zuar göra, och hans drottning skulle heta Abisag. Och i dagens ljus skulle de gå hand i hand, och hans harnesk skulle glänsa, och purpursidenet skulle hviska och skratta om Abisags steg, och de gula mynten skulle skramla kring hennes tinning, och bergens luft skulle bära deras rykte, och örnarna skulle lyssnande vända sina hufvud.

De voro nära hvarann hela dagen och hjälptes att hålla hjordarna samlade och möttes med röster flämtande af jakten efter förrymda lamm och skakade öfver hvarandras hufvud de låga trädens blekröda knoppblad och gula regn af solfläckar.

Så drömde Abisag af Sunem i Konung Davids famn och drömde vidare och skalf af längtan och grät i mörkret.

Konung David drömde icke mycket, men ofta var han vaken och stel, och kölden kramade hans mörkådriga händer. Han tänkte icke mycket. Som ett nött guldsmide låg hans ungdom för minnet, han kunde intet gripa däraf, intet skönja, blott en orolig glans; det rörde honom föga, hvem som efter honom skulle bli kung.

Men därute var luften kvaf af rykten, Adonia, Haggiths son, traktade efter kronan, samlade män i harnesk omkring sig och oroade gatornas folk med sin prakt. Salomo teg, men prästerna talade framför honom och bugade sig djupt, där han gick. Jehova teg och sög åt sig röken från bådas offereldar.

Adonia trängtade efter kronan som en törstig efter vatten; han lutade sig till Joabs bröst och sade: »Käre, jag dör, om en annan än jag blir kung!»

Han åkte genom staden så fort, att kopparhjulen på hans vagn glänste likt rullande eldklot, han jagade i oro och drack öknens hetta med skälfvande näsborrar, han sof om natten på bergen med hörseln lätt vaken i deras skarpa luft. Han hade vakter från Ghaza och Karien med grinande lejonhufvud på knäskenor och sköldar och långa lansar i handen, och de följde honom, hvart han gick. Han hade kvinnor med glimmande ögon och bernstensgula halsar, men han fann intet lugn hos dem. Då gick han in till David att få hans löfte om makten.

Adonia hade långt vågigt hår, glansigt mörkt och tungt som svärtadt silfver, det föll stort bakom hans skuldror, emedan han höll hufvudet högt lyftadt; hans ansikte skalf som af skälfvande strängar, hans ögon hade den molnströdda himlens skiftande och brännande ljus. De unga älskade honom, de gamla, som sett lifvet, skakade sina hufvud efter bugningen, när han ilat förbi och sågo tankfulla mot jorden.

När han kom fram till Davids bädd, var Abisag i kammaren och tvänne tjänare, men han märkte dem ej; han föll ned och tryckte sin panna mot lejonhuden och slöt med båda armarna tätt om sitt bultande hjärta.

»Hell Israels konung», sade han. »Måtte du lefva länge och se dina fienders barn framför dig lika lågt, som deras fäder krupit! Måtte våren värma ditt blod! Sänk din blick ned till din son, gif honom din välsignelse! Den mäktige guden håller ständigt sin hand på din skuldra.

»Se, vredgas icke, att jag talar därom. När dina senor mist sin styrka, och folket gråter och sliter sitt hår, att deras hjälte är död, hvad skall det svaras dem, hvilket ord af din vilja? Jag darrar inför dig i fruktan, mitt hjärta är gallört mot dem, du hatar, jag lyser och glöder mot dem, du älskar, genljudet af ditt namn vill jag stärka och ropa det högt, att det aldrig dör. Gif mig din välsignelse!»

Den gamle konungen rörde icke sin hand. Han tycktes knappt höra hvad som taltes, ty där skönjdes ej förståelse i hans blick. Den blixtrade till i stolthet vid synen af ett evigt fortsatt välde också efter döden, men mattades strax, den log af list inför sonens ödmjuka ord men blef genast tung och trött af sorg. Så märkte han Adonias hår, och hans ögon vidgades och glimmade stirrande emot det. Hans läppar rördes i sällsamma sväljande rörelser, och hans röst kom hes fram. »Absalom», hviskade han. Det var ej glädje däri, ingen yrsel, han visste, att Absalom var död, och hans tanke trefvade öfver döda sorger. Långsamt drogs hans ansikte samman i gula veck och skrynklor, det var som om en gråt kämpat med långa tyngande års höljen och kväfts under dem; det var medlidande i hans skumma blick.

Men Adonia såg ej upp och talade vidare. »Absaloms lif är förbannadt», sade han. »Han reste sig i olydnad, hans vänner voro dina fiender, men Adonias lust skall vara din lust, hans röst skall tala dina tankar. Hans själ brinner af ditt blod.»

»I konungsdalen», sade han, »reste han sig en stod af sten — ack inga söner funnos ju efter honom! Den står där ensam och hög, och hökarna speja från den efter rof. Jag ville dit och se Absaloms sten!»

Och hans tankar sjönko tillbaka i döda sorger, han hörde åter budskapet om sonens fall, och under ekars svartgröna kronor såg han hans kropp hänga. Det var mer än gråt i hans blick, det var mer än förtviflan, det var dunkla djup af grym visshet och trött underkastelse. Han såg långt bort, hans öra var stängdt af svunna tiders våg.

Då reste sig Adonia, tung af misströstan, och släppte den lejontass, hvars guld han lekt med — med ens var det allt glömdt.

Abisag var bredvid honom, Abisag var öfver honom, hennes skönhet famnade om hans själ. Hon var snabb och skygg som dufvovingars fladdrande, hennes mildhet svepte emot honom som doft från en blomma, hennes ögons prakt lyste.

De voro svarta med glimmande guld öfver, guld var där öfver hennes kind, guldglans slocknade under hårets tyngd. Hennes blickar veko för hans, men vändes ej bort, drogo sig inåt med hans själ efter sig. Hon bar en purpurviolett dräkt, guldsnören knutna kring midjan med gyllene knoppar, i form lika slutna cederkottar; färgen brann omkring henne med solnedgångars glöd.

Han visste, att hon var Abisag, ehuru han ej sett henne förr, och hans vilja att äga henne flammade upp, med ens i låga. I hans trängtan efter makten kom det en ny eggande önskan, starkare än den förra, genom sin kraft bar den visshet med sig. Mot hans ögon slogo blodsvarta blixtar, och han vacklade, nära att falla. Men han lät intet ana af hvad han tänkte, ty ännu var hon konungens.

Han bugade sig åter öfver lejonhuden vid Davids bädd. »Du bestämmer allt», sade han, »du kan sträcka din hand ut och skapa mig stor, du kan förinta mig under din fot. Du har ej velat tala, och Adonia går och väntar i undergifvenhet. Hans lycka är trygg i dina händer.»

Då såg åldringen rätt in i hans ögon, utan stränghet, med hjälplös sorg såg han in i dem, som om han forskat i framtiden och vetat och beklagat det oundvikligas makt. »Absalom», mumlade han igen, »Absalom!»

Och Adonia gick med ögonlocken fällda och utan att vända sig mot Abisag, men hans blick brann under fransen, och han andades skälfvande kammarens luft för att ana hennes doft däri.

Sedan var hon jämnt framför honom. Där flydde icke en skugga för hans syn, som ej glödde i violett purpur, där lyste ej en solstråle, som ej bar glans från hennes hy. Öfver hans läger brunno och lockade hennes ögon, hans dröm stördes af sökande efter hennes röst.

Hans jakt efter kronan blef ännu hetsigare än förr, ännu mer flammande orolig; hans vänner sade: »Guldet, makten», han själf sade: »Makten och Abisag, guldet och Abisag, solen och Abisag!»

Hon var vinet som väntade efter en solig fest, hon var bäddens hvila och drömmens lycka, hon var allt. Han kved af jämmer att icke kunna tala henne till, hans ord sköto upp som yppiga blomskott, där hölster lyfter bristande hölster och brunno som rökelse, där han hviskade dem för sig själf, hans händer lekte med smycken och guld, han kväfdes af att intet kunna yppa, intet kunna ge.

Men när kronan var hans och allt, hvad kungshuset höll, då skulle Abisag komma inför honom likt ett skyggt gyllenbrunt rå, och i en ström af guld och glimmande skänker skulle hans kärlek regna öfver henne och be vid hennes fot.

När Adonias vänner sågo, att David intet beslöt, och att han slocknade mer och mer, då rådde de Adonia att draga ut och offra vid Rogels brunn på Soheleths sten: »Bjud de öfversta med dig och dina bröder, blott icke Salomo, så göra vi dig till konung!»

De drogo dit på morgonen, då solen sprang upp emot dem från bergen, röd och skälfvande som ett blodigt och lefvande hjärta, de skrattade i ljuset, och harnesken brunno, och dräkterna flammade i prakt mot gryningens långa skuggor. Ab Jathar, prästen, tvådde sig i Rogels brunn och drog sina kjortlar på; han lyste i gult och skärt och sköldens stenar blixtrade. Så drog han uppför kullen och efter böljade skaran. Tvänne tjänare förde vid dess nedtvingade hufvud fram en tjur som fnös mot mullen och stampade i oro.

Då böjde de hans hufvud bakåt, så att halsen spändes, och Ab Jathar grep knifven och skar. I en slungad stråle, som luktade sött och varmt, bröt bloden fram, och en präst fångade upp den i ett bronsfat, där den steg i bubblande purpur till brädden. Som ett torn faller, när grunden gräfs undan, sjönk djuret ned på sina kraftlösa knän, och jorden suckade under dess tyngd. Ab Jathar tog blodet och hällde det i stenens grop, och alla sågo på luftens sakta hvirflande rörelse, hur en ånga drogs uppåt och steg högt, som om den dragits in af kraftiga andedrag. Det var Jehova, som pröfvade Adonias offer och fann det godt, och Adonia spratt till af glädje.

Ab Jathar stack sin blottade arm ned i tjurens uppristade buk och grep magens hinnor med deras gula fett, lade kakor af honung och mjöl därpå och lyftade sin blodiga börda mot himlen. Hans ögon spändes ut med krympande pupiller, hans munvinklar skälfde, pannan skälfde, men den röda armen var orörlig, och han talade med rösten hög och sjungande likt metalltubors sång:

På stenen hade tjänarna lagt en trafve af kort ved, nu bredde Ab Jathar sitt offer däröfver och tände bålet med en brand. En lång hungrig låga steg genast, gul och rykande, ur det kådiga träet, slickade utefter blodet och pekade rätt upp som ett finger i den tysta luften.

Då spred sig ett sorl af jubel ikring, ty detta bådade godt, och Adonia blickade segerviss bort mot stadens kullar.

Nya offerdjur fördes fram, tjurar som darrade för slaktlukten, gumsar som vände blodsprängda ögonhvitor utåt. Deras strupar rosslade och bubblade vid dödshugget. Deras röda kroppar styckades konstfärdigt, så att blodet blef kvar i huden, och icke en droppe föll på jorden; bålet fräste af det fuktiga köttet, och från dess mörka lågor föll svart, blankt sot. Luften var ljum af blod, salt af blod, kom näsborrarna att vidgas och skälfva. Från den feta stenen sköt offerhögen uppåt lik en jätteblomma af blod och lågor, i röken stod solen blodröd utan strålar. Allas hjärnor grepos som af yrsel, luften vaggade och hvirflade, ögonen glänste af hänförelse, läpparna skrattade i grymhet, och af stundens jubel bars Adonias framtid likt ett baner, som lyftes af vind. Men ännu en gång skalf Adonia af oro, när han bragte sitt sista offer. Det var tvänne dufvor, de andra förstodo ej, hvarför han bragte dem, men det var för Abisag och sig själf, för att hon skulle bli hans.

När fåglarnas halsar vridits af, och de blågrå vingarna brutits, och de kastades in i bålet, fladdrade de af det starka draget och nästan lyftes brinnande, förtärdes, försvunno med ens. Det tycktes Adonia, att Jehova tog dem med nåd, och han kunde knappast bära sin glädje. Nu var hon hans, nu var allting hans.

När bålet brunnit ned, samlades man nedanför kullen, där köttet af offerdjuren redts till. Man åt och drack, och offringens vilda triumf blef bullrande af glädje.

Man nämnde Salomos namn och hånade honom under skratt och skymford, man räknade offrens antal, aldrig hade han bragt så många! Med lismande och vackra ord sökte han vinna sin Gud, med rena kläder och tvagning; hur skulle ej hans snåla läppar ha häpnat, om han bara sett så mycket blod! Som en Herrens ark skred han fram, så försiktigt. En stentafla hade han i bröstet i stället för hjärta. Han skulle vara här, Salomo, och se, om han tordes vara kung för krigare, han, skökan Bath Sebas son, — hon skulle vara här, den hyndan! Vid hennes hår skulle man gripa henne, hon, Adonias fiende, och trycka hennes nos mot de blodiga hudarna, hon, Urias blodiga änka, och hennes målade naglar skulle gräfva i jorden af skam.

Man var rusig af triumf och öfvermätt af föda, man skakade sina vapen mot Edom och Syrien, mot Ammon och Tyrus och svor vid Adonias namn. Joab steg fram och ropade ut honom till konung, och ur öppna munnar ropade alla med. Det blef en hvirfvel af röster, som slungades uppåt och stötte samman och studsade utåt, det blef en pelare af jubel och triumf som bar himlen, och solens smältande och förblindande eld lyste Adonias ära.

Han tog mot hyllningen med blicken lugn. Nu, när han hade det åtrådda visst och nära att gripas, darrade ej längre hans händer af begär. Som eld förenar sig med eld, enades hans väsen med makten, endast tanken på Abisag kom hans strupe att sammansnöras af otålig åtrå och lockade bilder att fladdra för hans syn.

Då steg där ett skri öfver höjderna, likasom till svar på deras, och några gälla toner ur pipor svingade högt upp och dansade i fröjd. Det var kvinnoröster däri, mansröster, tusenden af stämmor, det måste vara hela staden, som från ekande murar sände sin triumf utåt. Hvad kunde det vara? Hade ryktet redan nått dit?

Då sjönk det ett mummel och sorl och steg igen, och närmare kom det med pipornas drillande kvitter, och ur skriet trängde ett ord, lyftes öfver halft och dränktes igen, bröt fram gång på gång, tills det anades af förnimmelsen, och bleknade läppar hviskade »Salomo» och »konung».

Där kommo rykten, förvirrade hviskningar, motsägande rop. Från en klippa tyckte sig några skönja hur fältet i fjärran böljade af viftande kläden och sträckta armar — så kom där ett bud: »Salomo är konung. Till David har hon gått, Bath Seba och påmint honom om ett löfte, vid Gihon är Salomo krönt med olja ur tabernaklet; han har suttit på Davids stol, David har välsignat honom; det skall, I hörden, var folkets glädjerop.»

Då spredos med ens Adonias vänner för vissheten, att intet var att göra, och Adonia fruktade för sitt lif och gick att söka fristad i Herrans tabernakel.

Det låg en tung blå rök därinne, och lampornas sken från ljusastaken trängde icke fram till tapeternas kerubim. Luften var hotfullt oviss, ty man såg ej, hur stort rummet var, och fylld af rökverkets lukt, men från brännofferaltaret därutanför trängde en äcklig dunst af brändt fett.

Därinne stod arken, tryckt under nådastolens vingade gestalter, framför glänste rökofferaltaret, och Adonia grep med händerna om dess horn för att freda sitt lif; det var klibbigt af försoningsblodet och halkade under hans grepp. Han stannade där, medan ett bud bragte Salomo hans underkastelse.

När hans ögon vant sig vid den täta luften, såg han rundt omkring sig allt intill hörnen, väggarna voro mörka af rök, och här och där fanns ett svart blodstänk. Kerubernas sällsamma långa ögon stirrade grymt och kallt förbi honom, på nådastolen var också keruber som blickade kallt in i hvarandras gyllene ansikten; han räddes och väntade sin död, men rökelsens tunga doft stannade hans tankar. Han visste icke, hur länge han stod där stel och kände det blodiga guldet kallt under sin hand, hans ögon fjättrades allt fastare vid änglahufvudenas stirrande klot, och hans fasa trefvade att samla sig till undran, hvad den bar på, deras blick.

Då såg han deras hufvud vända sig nedåt, och röken tätnade under vingarna och genomlystes af ett torrt glödande sken, och i skenet brann ett ljus, ett förblindande, uddigt ljus af hotfull, förfärande skapnad. Adonia trodde sig se Jehova.

Härarnas gud, som bräcker murar och trampar sönder kopparspjut likt rör, öknarnas gud, hvars makt speglar sig i den brännande röda sandens spegling, lagarnas gud.

Den var stark och förfärande, den kom ej ur några läppar, ur något bröst, den var där, var öfver allt, klang hårdt och hånfullt och vredt. Adonia var som en sträng, darrande och dränkt i ljudet.

»Hvem är du att vara konung, hvem är du att bära mitt löfte? Din håg är vek, dina händer famla. Att brinna af fåvitsk lust och trängta och gråta och skakas af lidelsens grepp vid ditt bröst är du till. Att lysa och fladdra i vinden som en purpurdräkt är du till, — behöfver jag purpurdräkter? — att slitas och trampas i mullen som en purpurdräkt är du till!»

Den tystnade i förakt, och Adonia ville sänka sitt hufvud för Jehovas åsyn, men hans nacke var stel, hans ögonlock lydde ej, fjättrad stod han, brännande öppnades hans ögon för fasan. Han visste, att Gud var hans ovän, och att han skulle förintas.

Där kom ett bud från Salomo och ropade utanför tältet och förkunnade konungens nåd och misstro. Barmhärtighet fick Adonia för det, som brutits mot den förre Salomo, hotelse mot hvarje åtbörd, som kunde tydas fientlig mot konungen Salomo.

Men Adonia brydde sig föga därom, blott han fick fly från gudens skräckfulla närhet, han drog sig bort baklänges med händerna stelt framför sig och tankarna stela. När han kom ut, flydde han solen och stängde sig i sin mörkaste kammare, att dölja sin skam och sin sorg.

Snart slocknade David och dog, men Adonia visste det knappt och tillbragte sina dagar och nätter, i domning och grämelse.

Och Abisag af Sunem var fri från sin tjänaresyssla och försvann i hopen af jungfrur och fann dagen tyngre än någonsin och bergen mer fjärran och sörjde den börda, hon mist. Då slog det plötsligt Adonia, att nu kunde Abisag bli hans.

Förut hade han begraft äfven henne under spillrorna af sin ramlade lycka, och hans minne hade blott haft en trög kvidan för hennes namn. Nu glänste hon åter framför honom i all sin skönhet och sitt eggande jubel, hon drog honom med sig fram i solen, hon väfde guldglans i hans rymd igen. Åtrån brände hans själ.

Han sprang spänstigt upp från bädden och andades åter luften med lidelsens korta andedrag; den var sval mot aftonen och bar tung, söt doft af hvita blommor. Han ville ha klädt sig som en brudgum i ljus, guldstickad dräkt, så kom han ihåg, att det först gällde att i ödmjukhet vinna konungens gåfva. Hans ansikte tog smidigt den min, det skulle ha därför, hans tankar letade bedjande och hyllande ord, han njöt att få krypa i stoftet och tigga sig till Abisag.

Så tog han sin nöttaste kjortel på af svartrödt tyg, men under armodet lyste hans glädje och hopp, och hans fötter dansade öfver marken.

Han sökte Bath Seba för att genom hennes förbön vinna sitt mål, och gick emot sin hatade fiende med leende vördnad och smickrande, glittrande blickar.

Adonia böjde sig djupt för den afskydda och svarade: »ja, med frid kommer jag. En bön har jag att göra.»

Och därmed bröt öfver honom all hans sorg, allt hvad han mist, hans grämelse och maktlöshet och hans längtan efter Abisag; hans händer lyfte sig att slita sönder manteln och hufvudets hår, hans ansikte badade i gråt, och hans röst skrek och kved. Han sjönk ned till hennes knän och famlade efter stöd.

»Se», klagade han, »riket var mitt, jag var den äldre, och jag höll det i min hand, allas hjärtan slogo mot mig, jag skulle ha blifvit en stor konung. Jag offrade vid Soheleths sten, och Jehova tog mitt offer, och solen stod stilla öfver röken — så blef din son konung, och allt blef hans, Jehova ville det så.

»Mitt blod blef saknad och smärta, och luften blef bitter; mitt bröst brände, och om natten såg jag mitt lif upplösas. Allt I tagit från mig, min tanke hade intet att hvila vid. Men gif mig Abisag af Sunem till hustru, och jag skäll glömma allt — o, skaka ej på hufvudet, säg ingenting, men hör mig! — Abisag är glömska från allt. Lyckan och skrattet är hon, hon har aftonens glans öfver sin hy, hon har vinden under sina fötter, hon leker som ett rå. Du har aldrig sett henne. Hon böjer sin hals, och skuggan glimmar som guld, hennes ögon äro drömmar. Gif mig Abisag, och jag skall glömma, att riket var mitt, och jag skall välsigna Eder båda. Om jag hade blifvit kung, hur kunde jag då ha blifvit hos Abisag jämt. Hon är gyllenbrun i mörkret, och hennes ögon lysa af sig själfva.

»O Bath Seba, du har sett henne, och du vet, att jag icke kan lefva utan henne!»

Han såg upp och fann i Bath Sebas blick undran och förakt och tvekande ovisshet. Då kysste han hennes fötter och vätte dem med tårar och bad:

Han kunde ej säga mera, ej röra vid hennes blodiga rykte, som han så ofta hånat och förbannat. Nu syntes hon honom blott ha handlat, som man måste handla, ty hon hade ju älskat, och var det icke hennes hand, som skulle gifva Abisag? Han fortsatte:

»Jag önskar intet annat än Abisag. Hvad är det andra för mig? Allt gör mig trött och min längtan gör mig trött; jag löses upp i gråt. Men ett ord af dig lifvar upp mig igen, ett ord blir sång och spel och jubel.»

Bath Seba betraktade honom och såg i sitt inre, och hennes förakt blef afund. Sedan hon öfvervägt, lofvade hon: »Jag vill bedja konungen.» Och hon gick.

Adonia sprang upp med glädjens visshet öfver sig, han kunde ej bli stående, han gick af och an, färdig att stöta mot murarna som en fångad fågel i förväntansfullt jubel.

Men Bath Seba nådde fram till Salomos tron. »Jag har en bön till dig», sade hon. »Låt mig ej komma på skam!» Och Salomo tog mot henne vördnadsfullt och lofvade det.

Redan vid Adonias namn flammade konungen till i upphetsning, ty han fruktade för sin medtäflare ännu och hatade honom. Vid Abisags blixtrade hans smala ögon af glädje och hans tankar letade snabbt, medan anletsdragen togo vredens förstelning. När han lyftade sin arm med dräktens tunga, långa veck och talade, bar hans stämma endast förfäran öfver synden och härskarens straffande stränghet.

»Abisag af Sunem», ropade han, »Abisag begär Adonia! Så må Gud fördärfva den som vill kränka sin faders blygd. Detta har Adonia talat till sin egen dom, mot Herrans lag har han syndat.»

Hans smala ögon stodo riktade rätt fram och sjönko i hycklad sorg, ty han ville icke möta någons blick, visste att det var lögn, det han sagt, och att Abisag varit Davids tjänarinna blott. Han slutade i en ton, som hvar och en förstod bära inseglets kalla visshet i sig: »Måtte Herren förinta mig, om han ej talat detta mot sitt lif! Så visst som Herren lefver, i dag skall Adonia dö.»

Då gick Benaja, krigsöfversten ut, han drog svärdet, redan innan han hunnit Adonia, och fingrarna trefvade kring fästet efter ett fast grepp. »Du skall dö», sade han.

Adonia spratt upp ur sin väntan, gick emot honom med löjet ännu icke borta från läppen af det jubel, han väntade på och utan att förstå, hvad Benaja sagt. Då stelnade hans ansikte i förfäran, och han stammade otydligt sin fråga. Där kom intet svar. Benaja stötte honom svärdet i strupen så hårdt, att det drogs med i fallet.

Så dog Adonia som trott sig nära att bli konung och nära Abisag och nära lyckan.

Men Abisag af Sunem fick aldrig ens veta, att hon varit älskad, och hon hörde intet om Adonias död. Hon sörjde, men icke öfver den som dött för hennes skull. Hon visste, att hon aldrig skulle se sina berg igen, och hon drömde allt mera matt, allt mera sällan om dem och om Zuar, där kom som en dimma öfver allt, hvad hon kände och såg. Hon förstod, att hon var dömd att åldras och kallna och blifva som en sten utanför konungagubbens grift.

I en sal i Romancias land är det många ljus och mycket folk; vi se blott en del däraf, ty vi stå under skuggan i en dörröppning bakom tvänne män. — Mellan fönstrens skulpterade poster och takstöden, hvilka tyckas förmå att bära sin börda genom kapitelernas svällande och blommande kraft bara, ligger natten svart i de obeslöjade fönstren. Det är många och vackra färger i dräkterna, men vi ha ej tid att se det, allas blickar äro vända mot en ung man i malvaviolett som synes ämna improvisera.

Nu ser han rätt ut ifrån sig med ögonen så öppna, att hvitan glimmar rundt kring pupillen, skrattar ett skälfvande tyst skratt som tycks ligga nära gråt i sin hänförelse och talar:

Nu sänker han blicken, och halft talande, halft sjungande, än sökande orden under saktad ton, än gifvande sin stämma full klang och fångande raderna i flockar fortsätter han:

De båda männen i dörren ha lyssnat förströdt; nu byta de sakta några ord med hvarandra.

»Det är ju ett riktigt gräddskumsparadis, det där», säger den ena som är klädd i brunt och har en snabbt sökande blick, »hvarje ord smälter i sött, — han kan aldrig må väl af det! Har han månne en gång varit lärkan i denna pastej, Piero Salviati?»

Den andra håller en hvit ros vid stjälken och slår den mot knät, räknande hvart blad, som faller. »Vi få se», svarar han, »tre, fyra ...» Och improvisatören, som hämtat andan, fortsätter:

»Han har varit lärkan i pastejen. Jag kan märka det på hans deklamation. Den glöd i känslan, hvarmed han suger på Biondellos namn och figur, ägnar en äkta poet — och dennes verser skramla ju bra nog ibland — endast åt sitt eget jag, när det har en kärlekstriumf att skryta af.»

Herrn med rosen ser eftertänksamt upp. »Ni tror det, Ser Luca?» säger han. »Hvarifrån kommer han senast?»

»Hm» — han blickar begrundande nedåt, nickar i takt till rytmen, men hör förströdt endast rimmen — »hm, det första sammanträffandet, hör jag, filosofi också, en smula Plato ur andra hand, vänstra hand — ur det där erfar man ingenting, det är blå luft som är sig lik öfverallt. Han ger ju icke ett drag af hennes porträtt, bara själen. — Men han byter om metod. Där sjunger han sin första sång för henne, mera ryggrad i den, hoppas jag! Låt oss höra efter, om den säger något!»

Piero Salviati håller upp sin rosenstjälk som nu mist alla blad, slår ännu takten med den, men ser på den och släpper den så.

»Inte heller detta upplyste mycket», säger han, »ty inte kan det väl vara Venus själf, han haft i knät! Men om alla, som trott sig om det, varit hennes älskare, skulle hon ha haft ännu flera, än Homeros talar om.»

»Men det tar sig vackert ut, detta», säger han, »förträffligt! Hans hufvud får pärlglans i ljusskenet, han bär det också väl — och den strimman öfver pannan!

»Egentligen är det bakgrunden som gör allt. Så sällsamt rik den gråa luften därute blir mot belysningen, så djup och blåmörk, violettsvart, stor af hela grufvor af mörker, men med något väntande i sig, glimmande i sig.

»Han kunde aldrig ha ställt sig bättre än framför fönstret där. Det ger relief och höjer hvar färg till dubbel styrka, på samma gång det vill förtära allt — något att taga vara på för mig, när jag målar prins Ercole! En vacker gosse, den där! Skulle intet fint och vackert fruntimmer ha kommit underfund med det? Åh, det är sant, det är ju det, han sjunger om, — så låt oss höra på då, fast jag föredrager att se bara, isynnerhet under dessa improviseringar.»

»Nej, nej, Ser Luca», säger han, »inte se för ihållande! Det är i en glimt, Ni skall se, om Ni skall tränga in i det; rörelsen är allt, för ögat, som för tanken. Och låt oss icke höra länge heller! Vi äro ju icke unga längre. Ingen kan begära af oss att vara med på hela den vackra känslomaskeraden. Vi ha druckit så många glas vin på kärlek och bötat för våra rus så många gånger, att vi inte tåla mer i den vägen.

»Låt oss gå här af och an, äfven det här är ju en vacker sal och förlorar intet på halfmörkret. Ser Ni pilastrarna där? Egyptisk marmor, svart och hård som döden själf, och präktigt handterad! En glans ur själfva svärtan. Låt oss gå här och då och då se en skymt af dem därute — vacker samling! — och höra då och då. Så gissa vi lika godt till fabeln, om jag icke redan vet den.

»Låt oss diskutera något, Afrodite till exempel, som de nu vilja göra till en fru gudsmoder af ömhet och höghet, de ömma poeterna! Hon var ändå en blind och larmande drifts gud, en skrattande och grym gud, alltför häftig i sin lystnad för att kunna vara så hvit och mild, som de säga ...»

»Nej, icke allmänheter», säger han, »icke djupsinnigheter, Ni vet, att det pratar man bara för att glädjas åt sin egen röst, men så griper man intet. Här är också för tomt eko för skratt, och de väggarna där spegla icke! Det som intresserar mig är han där, eller kanske den bakgrund, han ställt sig så skickligt mot. Har Ni nu gissat, hvem hon är, om vi äro öfverens om, hvem Biondello är?»

»Måhända, och en rätt egen omständighet är det med henne, men därom i sinom tid! Kanske sjunger han därute om den. — Jag hade nyheter från Neapel i dag. Ni har väl hört talas om don Ippolito, Carafa, hertigen af Capua, en mycket smal och sträng herre af spansk familj, naturligtvis påfvens. Han har en syster, donna Elena, som Ni nog också hört, blond och mycket munter, icke torr alls, har varit gift med prins Scipio, hvilken är mest beryktad af alla tre. Men icke heller detta gjorde henne mindre munter och vacker. När han dog, kunde ingen märka skillnaden, hon hade varit lika glad och skön förut. Hennes porträtt! Blond, som jag sade — men därute ger han just nu ett porträtt, låt oss se, om det stämmer!»

Sångaren sjunger nu och ackompagnerar sig på en luta, som förut låg på bänken bredvid honom.

»Den bakgrunden», säger han, »hur underligt djup! Hvad är det af? Alla ljusen här, alla färgerna, liksom ett eko af färg, ett doft eko — högst eget!»

Ser Luca hör ovilligt på. »Men hvad är det Ni gömmer? Säg det strax och stör icke min vackra tafla!»

»Det må komma i sinom tid, Ni skall icke fara sämre, än de därute. Nåväl, där hade Ni porträttet! Blond, som Ni hörde förut, och munter, äfven då hon icke sysslade med toiletten. Kom nu med ett par hvarf, han är knappt i förstugan af sin dams gunst ännu, det är långt till det intressanta.

»Åh, mycket munter och bekymmerslös! En själ af vattenstänk och sol, evig växling i evigt samma, skratt och klingande plask. Nå, blod också, men icke mycket stolt. Det sägs, att hon älskade en kringströfvande improvisatör.

»Det är ju sällsamt! Ha poeter verkligen all den tur, de skryta med, tror Ni? Det vore icke bara blindhet hos kärleken, det vore perversitet. Det vore att söka fromhet hos präster och glädje hos komedianter; de ha ju till yrke att sjunga om kärlek, poeterna, alltså ha de väl först och främst skrämt den på dörren. De enda äkta kärlekssånger, äro väl de, som aldrig blifvit sjungna, af brist på tid och lust.»

»Piero Salviati, antingen är Ni en pedant, eller också vet Ni inte den historia, Ni börjat på. Hvarför alla dessa diskurser?»

»Kanhända, emedan jag är en smula pedant, kanhända också, emedan jag vill vara jämnsides med honom därute, ha ett öra mot honom, — och Ni vill väl inte, att jag skall begagna så många ord som han? Nå, hon lär ha gett sin sångare allt, hvad hon hade att ge, och en vacker skatt var det. Bara händerna värda fem sonetter hvar! Nu kan Ni höra själf, hur han tog mot den!»

»Men hvarför ser Ni så strängt på den stackars sångaren», säger han. »Han låter ärlig nog. Han har älskat.»

Piero Salviati nickar. »Kanhända», svarar han. »Han säger så, och han förefaller ärlig nog. Men det roar mig icke att höra honom. Låt oss gå här igen!

»De trodde förstås, de två, att ingen människa skulle se, att de sågo på hvarandra, eller veta någonting, annat än kammarfrun som var lika oåtkomlig för guld, eller dåligt lynne, eller pratsjuka, som alla kammarfruar från evig tid. Man tror alltid så. En frisk människa tror icke, att döden finns för alla, han är med på det i ord, men han tror det icke.

»Don Ippolito, han tror gärna hvad som helst, men det hade han någon svårighet att tro. Ni förstår, den spanska glödande torra stoltheten, — en salamander, den tror inte på vatten.

»När han fick veta det, stötte han icke genast en dolk i sin man. Han är het som svaveleld — den ger inte stor låga — och mycket metodisk. Han lät inte ens fängsla honom, väntade på, Gud vet hvad, månskiftet, eller Petrus martyrens dag, ville se med egna ögon. Ännu hade de tid, möttes så tryggt, som någonsin, anade ingenting. — Hör här!»

»Så finner den högsta fara ej ord, ej skyggaste ord att ge!» — »Men jag förstår mig ej på honom», fortsätter han, »han tycks njuta af hela olyckan, eller vet han ingenting? Det har knappt fallit mig in förr, men det måste ju vara så. Han stode väl annars icke här och sjöng, — ett hundradetal mil längre bort, det kunde så vara!

»Till historien igen, den är snart slut, liksom sången därute förmodar jag.

»Don Ippolito ville icke bara döda honom, det kunde han ju gjort på misstanke, men henne också. Då måste där vara bevis, handlingar för familjerådet efteråt, det kunde annars blifvit obehagligt. Så lät han försiktigt snärja en snara om dem, — tycks icke ha räckt till ändå, efter han står därute, — nå han är väl dödlig än! Alltnog det sista mötet, de hade, där var don Ippolito icke långt borta. Hör på här! Äfven vår sångare tycks ha en aning ditåt!»

»Igen, igen», säger han, »kunde Ni se, hur han sträckte fram händerna just vid de orden, som om hon redan var där inom synhåll? Nå, er historia, hur var den? Är hon instängd någonstans, där trädgården är säkrare, är det utsikt, att han får se henne igen?»

»Död, åh, han vet det inte! Nu förstår jag er ovilja, men var säker på det, han vet ingenting! Hvilken tok också att stå och sjunga om detta!»

»Vanvettigt! Men han vet ingenting. Kanhända har han heller ingenting annat att sjunga om, och man har bedt honom enträget. Jag börjar på att tycka om honom nu. Som han står där mot fönstrets natt, är han ju sublim! Så skall sången om lyckan låta! Så skall illusionen ställa sig. Det är en naivitetens ironi i det där som är sällsynt rik!»

»Hur hon dog? Ni har väl hört talas om garote? Icke? Det är en sed, de följa därnere, ha lärt den af arragoneserna. Det sägs, att man blir mer och mer förtjust i den, ju mer man vänjer sig vid den. Den är nätt, snygg, riktigt elegant och verkar snabbt — just en sak för don Ippolito!

»Han kom in till henne en kväll, strax som hon kommit från bikt och mässa och icke hade mera synd kvar, än som kunde hänga vid kjolfransen — han ville icke hennes själ något ondt, don Ippolito, har ingenting emot att bli i tillfälle att begagna sin broderliga myndighet däruppe också; alltså måste hon frälsas. Han hade det mjukaste silkessnöre hopveckladt i ena handen, så fint och lätt, att han kunde dölja det genom att sluta fingrarna bara, men starkt — i den andra handen hade han en kort käpp. Jämn och slät, af vackert olivträ, men litet grof, så att han skämdes att se den mellan sina fingrar, — men den måste vara så för att hålla, förstår Ni.

»Han talar om för henne, att hon måste dö, efter som hans ära — några ord, ungefär hvad som behöfdes — låter henne skymta snöret, så att hon förstår, men gömmer käppen halft i ärmen, ty, som sagdt, han skämdes litet för den.

»Ni bör kanske veta, att min sagesman hört det af en som var där inne i rummet, däraf alla detaljer. Don Ippolito ville ha vittnen, hade också en tjänare med sig för det fall, att hon skulle behöfva hållas.

»Det blef emellertid icke af nöden, ty hon lär ha varit en högsint dam, utrustad med alla fullkomligheter — bland annat den vackraste hals — jag vet icke, om han därinne nämnde det i sina rimmerier. Sedan hon begärt och fått ett litet handkläde (till och med det hade han tänkt på att taga med sig! Sannerligen en ärans man!) — och höljt öfver sitt ansikte med det, knöt don Ippolito snöret om halsen på henne, det var ljust och märktes knappt. Bara litet rodnad af att det var trångt. Hvad hon kan ha tänkt där bakom duken, och om hon grät eller inte, det vet man föga, men jag har låtit mig berättas ... Men låt oss höra ett sista tag! Det tycks vara slutsången. Man gör ett sakta buller, som tyder på det!»

»Nog nu, Piero Salviati», säger den ena af de båda herrarna, »tillbaks nu och sluta Er historia, edra kontrastverkningar bli smärtsamma nästan.»

»Måhända! Nå — jag har låtit mig berättas, att icke ett ljud hördes, och att ingen fuktighet syntes på duken, och förmodar, att hela hennes kraft gick åt till att brottas med hjärtat, och att hon var blek. Emellertid går sådant där rätt fort. Don Ippolito står redan på sin plats bakom henne, sticker in käppen under snöret och vrider några hvarf. Hon lär knappt ha sprattlat, sjunkit först, när lifvet var borta, och viljan borta. Så gick det till, och må vår stackars sångare därute, som nu knäpper sitt sista ackompagnemang, bära berättelsen om det med samma kraft, som hon bar gärningen.

»Men så applådera då, var icke oartig, Ser Luca, han har gjort sitt bästa och bör vara trött. Man är förtjust ikring honom — inte underligt, ty det varade väl länge!»

»Sällsamt ändå det hela! Där står han, som hennes röda hjärta sprang upp emot, bara hon hörde hans steg, där står han och ler och tror sig se hennes hufvuds tillbedda pose öfver de där båda damernas redan nästan förälskade ögon, där skryter han och drömmer och trånar, och under tiden ligger hon — olyckliga, lyckliga Biondello, som ingenting vet!»

»Och under tiden spåra don Ippolitos hundar, kanhända ha de redan lystrat till för hans röst!»

»Ni tror då, att han icke är för stolt för detta, att han vill låtsas om, att den mannen där har något att skaffa med hans ära?»

»Han är stolt och styf som en stilett, don Ippolito. En sådan är gjord att döda hvad som helst — den smutsas icke af blod. Säkert rider det nu någonstans på de mörka vägarna ett par handfasta karlar som sjunga liderliga visor, när de äro muntra, svära när de äro törstiga, slåss, när de äro rusiga, spela när de vädra guld, lyssna med spetsade öron efter namnet Biondello och gripa åt bältet, bara de se sidenrosetten på en luta, antingen de äro fulla eller nyktra. Och samma måne som han koketterar för med fuktiga blickar och en färdig ritornell på läppen, stirrar bakom en mörk trädtopp med tvänne kalla, lysande ögon ned på de två där.»

»Vid sankta Luna, de kunna redan vara här! Jag kom litet efter Er andra, och det tycktes mig, att jag såg ett mörkt hufvud dyka ned vid portvaktstugans buske — det kan vara mördarna som spårat honom hit?»

»Det kan det, eller det kan vara en tjuf, som smyger efter att vrida nacken af Ser Andreas fetaste påfågel ...»

»Då skulle jag berätta honom samma historia, som Er nyss. Vore det en tjänst? Och hvarför? Skall han fly undan ekot af sina rim med blek förfäran i synen, flacka om, tills han har glömt henne, och andras kyssar ha gjort honom yr, dikta om sina sonetter med andra namn som kanske inte passa in bland versfötterna, göra om hela rader och fördärfva allt? Är det värdt så mycket? Det tycks mig bättre och riktigare, om nu ödet så vill, att han får sig ett stål i hjärtat, medan hon ännu är där varm. Att låta hennes minne få kallna, det vore dubbel död, det skulle kyla stenen i det hvalf, där hon ligger, göra dunklet gråare — hvem vet, hvad en död känner? Det andra, om det blir så, det vore som ett offer till henne, blixt öfver hennes sömn, eld öfver hjärtat, rosor öfver hennes kalla mun. Det är svårt att tänka sig ett rikt lif med ens som intet. Kanhända dröjer det någonstans, liksom en ton efter sång väl dallrar långt efter, sedan vi förnummit dess sista ljud — någonstans en hvit kontur, ett töcken, en frysande blekhet — har Ni aldrig haft anledning att drömma så? Skulle man nu icke kunna tänka sig, att ur en döende sångares hjärna flyger hans soliga, bräckliga fantasi, hans minne och hopp mot denna skuggbild, smälter samman med den, flammar upp den, varm af lif, bringar den att en sista gång skälfva af den spröda musik som kallas kärlekslycka?

»Bara ett bud till någon, till vår sångare. Han står alldeles berusad af glädje, han tar afsked. — Det är försåtet kanske, försåtet!»

»Det få vi strax veta. Spela nu icke försyn! Ni skulle bara fuska bort en lyckad dikt!»

»Må vara, men kom ut ur mörkret, här ryser man. Ni har jäktat upp fantasien med ert prat och ert skuggspel.»

De gå in till de andra, sångaren har redan försvunnit, de ställa sig vid fönstret, tala och deltaga i berömmet öfver honom, men lyssna hela tiden och speja då och då utåt. Då hörs där ett skrik, det blir larm utanför.

»Jag såg allt. Han kom vaggande och gnolande, tror jag. Vid portvaktarstugan sträckte mörkret sig pilsnabbt ut, det var som armar, polyper, det nådde honom fort som en blixt, det var icke hans, skriket; han fick icke tid.»

»Lycklige Biondello, ingenting fick han veta. Tycks det ej också Er, att af hela denna historia om lyckan var slutet det minst olyckliga och hemska?»

Detta är historien om, hur Raymund Lullius blef den man, hvars rykte spriddes med förstelnande storhet öfver den kristna världen, den man, till hvilken resande foro långt ifrån, för att begära råd af honom att bota såren på sina själar, — och de stodo där häpna under hans ögons dödslika lugn, halft bäfvande för hans tankelifs skymtande gåta, halft medlidsamma, föraktligt medlidsamma öfver hans frivilliga armod. Det är historien, sådan som den målade sig för honom i nätternas vakna syner under de första åren af hans eremitlif, sådan den brann i lidandets ännu ej slocknade bål med färg af rosor som fattas af lågor, med doft af rökelse och svart mull, med ljud af gråt och flämtande, djupa ord — och allt med himlens stålblå kyla och stjärnglimtande vidder bakom. Det är också historien om en kvinna. —

Carneola hette hon, blicken ur hennes ögon hade något af svarta fjärilar fladdrande öfver brokig glädje; hennes läppar slöto sig aldrig helt, när hon tystnat, de skälfde som öfver ett tillbakahållet ord, ett ord som skulle ha vändt skrattet i gråt; sina händer knäppte hon gärna samman i hvila, och de lyste smala och blåhvita mot skötets purpursammet.

Hon bar en dräkt med underklädningen slutande tätt till den vackert framåtböjda halsen, fastän de icke längre brukades så, öfverstycket lämnade sidorna fria med midjans och höfternas härliga linjer och hölls samman öfver bröstet af ett spänne med en röd sten i, spelande i ljuset som en droppe af den heliga kalkens blod. Öfver pannan hade hon en svart duk med guldrand, glänsande fram, där hårfästet hvälfde sin båge, och smygande undan i vecken intill kinden.

Och omkring henne lyste och log det lilla konungariket Majorkas muntraste glädje, stirrande i sysslolöshet mot blå luft mellan trädens löfmassor, hvilka ännu liksom buro formen af skaparehandens bjudande åtbörd, dåsande i ro inom höga trädgårdsmurar, så hvita och varma af sol, att vinden, som kretsade för nära intill dem, hvirflades upp och spriddes som rök öfver krönens blommande refvor. Bakom sträckte slottets runda torn sina vaksamma hufvud framåt med de spetsiga mössorna på och blickade ut öfver hafvets ljusa blåa siden — annars var det en vinklig massa af sirade portar och taklister som togo färg af gammalt guld i middagsdagern, ett palats sådant ett jättebarn skulle ha byggt af snäckor och glittrande flisor under lek vid stranden.

Och man lekte därinne. Citterspelet drog som en ring af bristande bubblor kring hufvud som lutades samman till löjen och hviskningar; jonglörernas förgyllda klot tycktes vara de rätta mätarna för tiden, där de kastades upp och föllo ned och bollades upp igen af snabba händer. När vinden ibland tog styrka och växte och tryckte sin blåsande mun intill murarna, var det bara i skämtande hot, liksom att varna: dröjen kvar därinne, I barn, värmen er i hvarandras blickar, trycken hvarandras händer, stannen alltid kvar!

Det fanns ingen fiende att föra krig med på öarna, just intet villebråd att jaga heller. Men man skulle ha falkar som andra, och man lärde dem därför att snappa upp fladdermöss som skrämdes ur gömslena och sköto fram, blinda af ljus, i vändningar, så spetsiga som piskslag, eller man släppte ut dufvor och roade sig med att se deras skära fötter tryckta intill kroppen, deras mjuka vingar smekande luften och deras blåa skuggor på marken, när de sökte skydd intill fågelhusen. Eller man lät sig snärjas i kärlek, väfvas in i flyende eller fångade drömmar, i växlande små sorger och triumfer, liksom man fann nöje i sångernas konstfullt flätade rim, med här och där en klang af vacker smärta.

Så blef Raymon förälskad i Carneola en afton, då han var led på sin senaste härskarinnas gång; en smula för bråd och för tung var den, och aldrig bar hennes gestalt denna linjernas hvila som kan samla hela landskapets förväntansfulla lycka i en bild, mejsla den mot himlens guldrand under dräktens på måfå fallande veck.

Men Carneola stod så, lutad mot en trappas baluster; där Raymon satt, ett stycke från hennes fot, såg han kinden med dess bernstensfärgade skuggor och hufvuddukens vackra fall stå skarpt tecknade mot den rand af aftonrodnadens orange, som dör i isgrönt, och han kunde icke förstå, huru han någonsin velat se efter något annat än detta mörka dok, där guldstickningen lyste matt som bården på en sammetsfjäril.

Svarta fjärilar, nu förstod han uttrycket i hennes blick. — Längtan? — Den var för djup för längtan. — Sorg? — Aldrig hade hon klagat. Månne det icke var ensamhetskänsla blott och medvetande, att i denna hop af svagvingade väsen fanns ingen som kunde hålla jämn flykt med hennes själ ut öfver lidelsens purpurhaf? Men det kunde Raymon, bara för en stund hade han lekt med de lekande, ung och nyss sluppen från böckerna hade det roat honom att dansa och känna banden fladdra om sig. Men det var annat stoff i honom, och nu tryckte han sin hand knuten mot den varma jorden och lofvade sig, att med den kvinnan skulle han skåda lyckans vidaste horisont.

Hon var ung, men flera år hade hennes make varit död, man kunde icke fatta hvarför hon ännu bar änkedoket, ty hon kunde ej ha älskat honom så djupt. Man kunde ej heller förklara hennes ögons slutenhet, ty där skrattet var muntrast, där allt var lifligast, dit drogs hon med, och där vinkade hennes hand och klang hennes röst, men med en spröd sjunkande slutton, som om hennes inre öra lyssnat efter dess eko. »Hon söker kväfva sitt samvete med sidenband», sade några, — men hvad skulle då ha bringat hennes samvete i kamp? I biktstolen följde prästens välsignelse så snabbt på frasandet af hennes klädning, när hon böjde knä, som myrtengrenen reser sig efter vindens stöt, och aldrig hade någon sett en ond rodnad på hennes kind eller afund darrande kring hennes mun.

Men Raymon trodde sig hafva löst gåtan. Kärleken var det, hon lyssnade efter, den stora kärleken, tvänne väsens stigande färd genom allt ljusare, lättare luft, — omöjligt att säga hvilkens vingar det var som buro den stunden eller den — tvänne röda munnars dryck sida vid sida ur glädjens rymliga skål. Och han bjöd henne sin tro och sin kraft, det var icke ohinnligt fjärran, det hon sökte — tätt invid henne var det, med kinden intill hennes svarta dok.

»Kärleken är undret», sade han, »tro blott, och det är där i oförklarlig storhet, böjdt öfver din hjässa. Tro blott, och din fot skall sväfva ännu lättare än nu, vingarna finnas redan, hopfällda i din lilla, spetsiga sko. Tro blott, och allt det, du vill finna hos en man, det blommar hos mig, redan hör jag palmernas susning öfver oss!»

Hon lyfte sina knäppta händer litet, så att fingrarne snuddade vid bröstets spänne och skakade sakta sitt hufvud. — »Men döden finns!»

»Och är det så säkert? För oss, som vi äro nu? Nej, den finns icke. Vi veta icke af den. Om vi älska, kan den icke finnas, ty då känna vi, att döden och smärtan, de ligga djupt under våra fötter, så långt bort som en brusten dröm, inom tidens ring, i den värld, som icke är verklighetens.»

Då glänste det till i Carneolas ögon, och spännets röda sten kastade glitter öfver hennes hand, det var som hennes inre fyllts af mysteriets klarhet, liksom mörker skälfvande fylls af en blixt. Men så var det borta, och hennes fingrar slöto sig spändt och smärtfullt, som en förtviflad sluter dem.

»Nu trodde jag på undret», hviskade hon, »men min blick drogs mot såren och icke mot glorian, och jag kan blott förnimma, att de äro verkliga.»

Och Raymon tordes icke rycka till sig hennes hand, fastän han kände i smärtblandadt jubel, att hon var hans, att hon trodde på honom, om icke på kärleken, eller att just den kom henne att lida djupare. Han kunde icke sörja däröfver, men han letade hennes tankar, letade dem otåligt men viss om seger, och hvar morgon somnade han först, då solljuset brann öfver hans hufvudgärd, somnade lycklig, med den stora händelserika dagen framför sig.

Musiken stod i mörkret, och det var, som om tonerna fått kropp och fladdrade in mot de svängda lågornas skimmer. Fiolernas bristande fröjd och hornlåtarnas vida vingslag och flöjternas eggande vemod och trummans barska maning, det var, som om de alla hade ilat med i de dansandes slingrande led, som om de hade ropat: »fly, fly, se, när som helst stryper draget lågan, denna värld är tidens och växlingens, smärtans och längtans, men vi lyfta förhänget till en annan, till kärlekens, fly med oss, fly!» Nyss hade där varit så mycket ljus, som hundra vaxljus kunde bära på sina spetsar, nu var där blott flämtande sken af rödt öfver röda kinder, växande skuggor öfver vidgade ögon. Raymons och Carneolas händer slöto sig fast samman vid hvart möte, och löste, nästan fruktande, sitt tag, och deras hjärtan voro lyckligare än någonsin, ty de kände, att denna lek talade visdom, jagade bort alla hindrande tankar och slöt dem tillhopa som skrämda barn, att möta ljuset med vakna, leende ögon sedan.

Innan musiken ännu domnat i hvila, och medan ljusen började föras in, hviskade Carneola till svar på Raymons fråga; — »Ja, tag mig! Aldrig skiljas! Låt oss fly härifrån!» — I den klarnande belysningen såg han hennes blick glänsa af lycka, hennes mun darra af förväntan, det var som om hon lyfts af jubel, men förtviflan ännu hängt tung vid foten.

Han lämnade henne och irrade ikring i gångar och gemak med blodet dansande i takt till den åter klingande musiken, med en rymd af flammande ljus inom sig — så förnam hans skärpta hörsel hennes steg på trappan, och han hann upp henne, när hon nått sin kammare. En bönstol var där med en helgonbild och lampljus öfver kjortelns röda veck, annars intet annat ljus än månens köld i fönstrets färgade glas. Han lade sin panna i Carneolas knä och gaf ord åt sina jublande tankar: — undret, undret! — han tryckte hennes händer mot sina ögon och sträckte upp sina armar, så att de slöto in hennes smärta gestalt. — »Nu är all din tvekan skymd, utestängd!»

Carneola lutade sin mun tätt till hans hår, — »Ja, och om också döden vore oss nära ... Är du viss på ditt under?»

Raymon lyfte upp sin blick och ryste öfver hennes spörjande ton, men hennes kärlek strömmade ner öfver honom med berusande makt.

»Ja», sade han fast, »kärleken är allt, det andra är villa. Kärleken är lyckan, samma arm famnar båda. Det andra är utanför, det kommer aldrig in.»

Carneola tryckte på hans panna en kyss, hvars värme brände som feber, hon gjorde sig fri, reste sig vacklande, och gick några steg fram mot lampan. Hennes tanke var spänd till yrsel, hon sjöng till musiken som ännu dansade och lockade på afstånd, hon bröt af med hälft obegripliga ord, och hennes händer lyfte sig mot bröstet, darrande och hvita, och löste spännet med den röda stenen, — som en bloddroppe glänste den i fallet.

— »Jag tror på undret, tror på undret» — hennes röst var späd som en klang af tunt glas — hon vek undan klädningen från sin vackra böjda hals, vek undan den från bröstet och blickade nedåt, som om hon väntat att se något onämnbart, oändligt befriande. Så stelnade hennes anlete plötsligt, stelnade i ödslig förtviflan, med ögonen fjärrskådande och djupa af den djupaste sorg.

— »Se», sade hon — och Raymon såg, såg någonting förfärande, frätande — »se hvad jag bär!»

Raymon kände sitt hufvud tomt, tomt som djupet under hans fötter; sorg, fasa, oändlig bitterhet och en kväljande känsla af vämjelse kommo honom att svindla, men han hörde dock, hur hon fortsatte.

— »Jag såg det komma för flera år sedan, jag har vaggat döden i famn, jag har velat kasta honom, fly honom, jag har bedt till Gud om under, jag har sökt glömma det därute, jag har lekt, jag har skrattat. Det bet sig allt djupare in; jämnt kände, jämnt såg jag det. Jag älskade dig, älskar dig ännu, jag trodde, jag visste inte, jag kände det som ett under nyss, Gud är kärleken, säga de, och jag tänkte — tror du på under nu, Raymon?»

Raymon böjde sitt hufvud, han kände gråten trycka, och medlidandet, och något förfärande kallt därjämte.

— »Jag har vetat det, vetat det alltid, men det har skrämt mig, och jag har flytt honom. Jag har lekt som de andra, jag har sagt efter deras ord, jag har trott dem i sömnen, allt har varit en dröm. Detta är verkligheten. Bär icke du ett sådant sår, bära de det icke alla, är det icke därför, de spela så där? Hör hur det gråter vid dörren!»

Raymon tordes ej se upp, han grät öfver allting, tycktes det honom, när han grät öfver henne, hon var för stor för hans blick. Då kom hon intill honom och kved som en hungrande.

— »Kan du stanna hos mig ändå, kan du älska mig? Jag har längtat efter din kärlek, ännu dör jag icke. Jag är rädd för ensamheten, och jag var så lycklig nyss. Jag kan icke lefva utan kärlek!»

Men Raymon såg den känsla, som nyss fyllt honom, så liten, så trampad under det obevekligas fot, att han ej ens skulle velat, om han kunnat det, att lyfta upp den. När han som barn funnit sårade fåglar, hade han känt det så, fast svagare, han hade ej velat se på dem, brådskat att ge dem nådehugget.

Hans tonfall bragte henne åter till sig själf, som kallt stål mot den värkande pannan. Hon höljde öfver barmen igen och gick mot dörren, vinkande honom att följa.

— »Farväl», sade hon med något af sin vanliga sköna stolthet i den gest, hvarmed hon räckte handen till kyss, och hennes ögon drogo hans blickar in i svarta rymder, större än han någonsin anat.

Därutanför fladdrade musiken emot dem, de logo sorgset mot hvarann, och så, med detta leende kring munnens skälfning och med blickens svarta fjärilar drunknande i ett haf af sorg, kom Carneolas bild för Raymons syn, hvar gång hennes namn ljöd för örat, hvar gång han tänkte på en kvinna. — — —

Och han såg henne aldrig mer, sporde aldrig om hennes öde; redan samma natt lämnade han Majorkas matt glimmande ljus bakom sig och styrde ut mot den stålblå rymden af haf och luft.

Han förstod allt, han hade sett igenom glädjens svek och skönhetens, lifvet hade han velat kyssa, och det hade vikit likt en skugga för hans hand, men stor och oändlig var smärtan.

Den var sanningen, den var gudomens röst, den ensam ljög icke, — och lyss! var det icke skrämseln från sagornas dikter blott som gjorde henne skydd, bar hon icke viddernas skönhet i sin uppenbarelse?

Smärtan, det var droppen som stänkts på naturens bröst, för att vänja de klagande barnen att rycka sin mun därifrån, att törstigt taga mot själens föda, att växa sig starka för evighetens lif.

Fåfängt var det att trefva efter kärlek eller misskundsamhet härnere, att göra människohjärtats sökande rop till en gudomens löfte. När en fågelunge sträcker sitt duniga hufvud öfver bokanten, och ser, att under det blåa hvalf, som var allt, hvad han hittills känt, ligger en jord, som brinner i ljus, då vet han ej, att i det ögonblicket bryter sig ut ur skalet höken som skall växa stark och vild under moderns fläckiga bröst och som en gång skall tysta det skrämda pipet i hans strupe.

När ynglingen ser ned från gossvärldens drömmar och rena luft på lifvet som lockar, då är redan den olycka i rörelse som skall träffa hans panna likt en slungad sten. Ty oändligt tillbaka går händelsernas kedja, från tidernas gräns slingra sig sorgens svarta trådar in i alla de brokiga som tvinnas af ödets händer, och allt från början är det bestämdt när och hur de skola möta hvarann.

Men utanför är Gud, är sanningen, där alla begär, allt hopp har slocknat som gnistor i sjön, och själen endast känner sig själf, ty dess storhet sluter alltet inne.

Så drog Raymon till klostrens murar och till böckerna och till heliga mäns samtal för att utforska om någon annan förstått detta, och han fann blickar som stundom djupnade i det lugn, han sökte och ord som tycktes likna spridda ekon af hans tankar; men han flydde de kyrkor som lyfte mot himlen hvalf liksom af sträckta armar och lofsånger, heta af önskningar.

Och Raymon talade föga, men hans hand var ständigt färdig till gärning, han bad aldrig, men alla visste, att han var nära Gud.

Hon visste ej, hvad hon drömt, men öfver hennes hufvud dröjde kvar liksom en slöja af kylig klarhet, hvad som mötte hennes blick fick simmande, glidande, ovissa konturer, dem hon mera kände än såg, och färgerna blefvo lysande bleka. Också kring sitt bröst förnam hon drömmens tyngd, och fötternas steg och armarnas rörelser blefvo dröjande, som om de smekts och hejdats af vatten. I det smala fönstret stod himlen blåhvit med döda stjärnor och den lättaste, tunnaste skära uppe i hvalfvets båge — var det månen? var det ett sällsamt moln bara? — nedtill sträckte en kastagnes krona sin breda rundning i kall grönska som glänste i grått. När den kyliga dagern där flöt ner öfver hennes kropps matta, gulvarma hud och smärta linjer, föll det henne i minnet, hvad det var för en dag; hennes bröllopsdag var det, och hon rodnade till inför sina långa lämmars nakenhet och trädde åt sidan, där skuggan tog henne, och klädde sig tyst.

Så gick hon nedför den smala trappan, där stegen spökade efteråt, och en fuktig köld, som luktade bittert, sipprade fram ur stenarnas hvita fogar; när hon vändt ett hvarf kring sin utsträckta hand, var hon nere, — en tryckning mot dörrens trä, där låg trädgården, sjunkande ned mot bäcken och blek i morgonljus.

Det steg dimma från vattnet, som osynligt risslade i sten och säf och sprang som snabba fötter, i lätta dok gled den fram öfver daggvått gräs och mörka buskar, och den lyfte trädens kronor och tycktes kunna bära dem bort i sin vaggning. Men solen var uppe, och öfver däldens hvita töckenmur flöt ljuset in mellan häckar och snår, och som en bägare fylles med vin, blef rymden fylld af en mystisk dager, ojordiskt ren och hvit kring dimmans buktande, hvita armar.

Det var drömmen igen, med halfslutna ögon gick Elsbeth in i den, och långsamt rörde sig hennes fötter, och långsamt sjönko hennes armar, och den våta sanden gaf blott ett hviskande läte, där hon steg.

Det var kallt. Som ett fuktigt band låg luften om pannen. Allt som hon gick fram, såg hon nya blommor vid sin fot, men hon visste knappt af, att hon gick; det tycktes henne hvar gång, hon såg, att det evigt varit så, att deras lugna ögon alltid hade stått så mot hennes; de kommo som tankar, glimmande fram, man vet ej hur, gömda, man vet ej hvar.

Där stodo tulpaner och lyste som bleka flammor med de långa bladen och stjälkarna blåaktiga af dagg, där trängdes nejlikor i flockar och andades mot hvarann sin kryddstarka doft, mörka till purpursvart, ljusa till skärt och gulhvitt; som ur brinnande rökelsekar steg lukten upp, men blef frisk och tunn, innan den slog mot Elsbeths kind. — Där lyfte sig höga liljor, så sällsamt ensamma, med en min, som om intet annat fanns, som om intet annat kunde finnas, än deras hvita kalkar med purpurskriften i.

Och Elsbeth drog förbi. In mellan malvor kom hon som lutade sig ut mot hvarann och spände mattskära spetshvalf öfver hennes hufvud. Som hon gick där med sina späda skuldror och bröst och höfternas rundning, innesluten af armarnas fallande vekhet och händer som knäpptes i båge, och med kjortelns gula bård smygande in i de mörka vecken, tycktes hon ej lefvande; hon var lik en målning af ett helgon mot en rosig fond, som blekts af långa tiders ljus. Hon tycktes känna så själf, hennes hufvud var sakta framåtböjdt, och munnens tankfulla leende gaf ökadt djup åt ögonens grubblande blick, hon stirrade rätt ut mot en punkt helt nära i den tomma luften.

Hon gick och tänkte på den gamla legenden om Sultans dotter som vandrade i sin faders trädgård och såg blommorna lysa i dagg och undrade, hvem som låtit dem växa så och bli så glada, hvem som var så mäktig och blid — till hans rike ville hon komma, i hans trädgård ville hon vara. Och om natten ropade det vid hennes fönster: »stå upp och kom!» — och när hon sprang ur bädden och såg, stod där en yngling i gyllne sken och böjde leende sitt hufvud mot henne under den svarta natten. Med snabba händer låste hon dörren upp och bugade sig djupt med sina hvita armar i kors. »Hvem är du? Du är vackrare och härligare än någon, jag sett!» — »Jag är blommornas mästare», svarade han, »jag har kommit att hämta dig, emedan jag har dig kär, och emedan du tänkte på mig.» — »Men hur långt, hur långt är det dit, jag skall?» — »I evigheten är det och tusen mil längre än. En krans af röda blommor får du till brudsmycke där.» — »O, har du dem redan i händerna, du har ju röda rosor däri, och ditt hjärta, hur är det så rödt, hur kan jag se det i din barm?» — »För dig är mitt hjärta så rödt, och för dig händernas rosor, ty jag bröt dem i kärleksdöd, när jag vann dig. Knäpp nu kjorteln på och kom, min brud, min blomma, ty det hastar!»

Och utan ett afsked från någon, med blicken stirrande i onämnbar lycka, tagande mot undrets skatt, som blomman tar mot regn, drog Sultans dotter bort.

Långa och smärta måste de vara, — där skakar dem ju heller ingen vind — upp till bröst och kind måste de nå och tankfulla böja sina kalkar, och ljuset mellan stjälkarna måste lysa blått och blekt, och när man blickar öfver dem, skymmer ingen den andra; i underbar tydlighet stå de öfver hvarann, stjärna vid stjärna och bilda liksom en skrift att läsa och grubbla öfver.

Åh, djupblå rosor med den innersta bladkransen röd, bildad liksom af hvassa, tunga spikar, skära liljor, hvars flikar teckna ett kors, ljusa purpurvioletta flammor, mattgula stafvar eller facklor, böjda som palmblad, guldgröna stjärnor, leende vända mot solen, — annars intet grönt — och purpur och hvitt, slingrande sig in i hvarann som flätade band.

Ingen doft där, endast tystnad och ljus och steg som mötas och ögon som hälsa och kylig, sällsam underluft.

Åh, armarna sträckta uppåt i extas, knäna böjda, pannan mot hvita mantelveck, barmen fylld af bönens vällust, tankarna brinnande som bleka lågor.

Och Elsbeth tryckte sina smala händer mot ansiktet och njöt af kölden mot ögonlocken och gick fram under malvornas hvalf, röda hvalf, hvita hvalf, — och darrade af glädje, när daggen i tunga droppar glimmande föll ned i hennes hår.

Då hörde hon ett första ljud, ty hon hade ej gett akt på sparfvarnas pip mellan päronträdens små blanka frukter, — början af en sång var det som sjönk igen, på andra sidan bäcken, bakom dimman, där klostret låg. Den hade sjunkit som i rädsla, som om det varit en hemlig tanke som tagit röst och skrämts af att luften bar den för långt, men den steg igen, började om på nytt i trots, klagande som barnslig, harmsen gråt, skrattande som barnsligt gäckeri:

Det var en gammal känd smädevisa mot nunnorna, och det var snickarens Grethe, som sjöng, — det hördes på hur tonerna drogos ut långa med darrande skratt i, — den stackars Grethe, som nu var ensam och fattig, och blef novis, emedan hon hade en släkting där i klostret som ville hjälpa henne och ingen utanför som kunde skaffa henne en man, men inte alls, emedan hon längtade dit. Tonerna kommo ojämnt, då och då sjönko de ned, som när en spänd lina sänks, som fåglar flögo och tryckte de sig ned. Hon var rädd att höras, men ville det ändå, ville reta någon, hvars makt hon hatade och böjdes under. Det var väl en af systrarna, som nyss gifvit henne en skrapa, för att hon gäspat under andakten.

Elsbeth kunde så väl se den stackars Grethe framför sig, den svarta dräkten som slängde för hennes vårdslösa gång, det röda ansiktet, nästan så rödt och klart som ett ljust körsbär, med läppar som trumpna putade ut, för att hon icke fick sofva, och för att ingen skulle få kyssa dem någonsin — en stygg och dålig flicka måste hon vara för att tänka så, när hon skulle bli nunna!

Var det nu icke ljuft att se fram mot, detta som kom alla flickors hjärtan att darra till, som de drömde om och hviskade om och rodnade öfver, var det icke något af samma fröjd, som hon anade nyss, den himmelska saligheten?

O nej, det vore ju hädelse! Annan luft i det, annat ljus! Lugnt, oändligt klart och glidande ljus, som bar en och bar hvarje ens längtan med! Ett ögonblick steg hennes tanke dit igen, sträckte sig som en lång låga i stilla luft, men under sig hörde hon ännu genljud af Grethes tonfall och skymtade lekande bilder, och utan att hon visste af det, var hon inne i det.

Och hon rodnade mot tanken på ensamhet med Meinhardt och mot detta underliga ord, kärlek, som ingen talade ut på samma sätt som andra ord, och som tycktes så likt på underförstådda ting, som ett skolrum på barnhufvuden, hufvuden med alla slags uttryck, skälmaktiga, listiga, andaktsfulla, nyfikna, oskyldiga, hufvuden som råa och lystna djurmasker, hufvuden som kerubers! Hon visste väl i ord, hvad det var, men det var ju så litet, det måste rymma mycket mera!

Och hon stirrade med drömmande ögon och en smula smärtfylld ömhet om munnen bort mot moderskapet med dess obeskrifligt ljufva omsorger mot kvidande och leende hjälplöshet och mot all dess varma glädje.

En del talade om kärlek före brölloppet, hon förstod det ej; det tycktes henne, den skulle komma med sakramentet. Hon kände ju intet för Meinhardt, som ej andra ord räckte till för. Vänlig och god hade han varit mot henne, alltsedan han begärde henne, och hon blef skänkt åt honom, tyst hade han suttit bredvid henne i den höga bänken och hjälpt henne med små tjänster under arbetet, eller då och då följt henne med en lång blick, när han talade om yrkessaker eller gemensamma borgareintressen med fadern, och hon gick ut och in i sysslor, och katten lekte med hennes långa klädnings fåll.

Men ändå lockades hon mot honom nu, och skälfde litet för honom, och det var inte så enkelt allt och så lugnt, som hon trott, och i hennes minne kom ord efter ord en gammal växelsång mellan Jungfrun och Kärleken, som de unga männen brukade reta flickorna med. De halfsjöngo den på ett snabbt glidande sätt med tonvikt nästan bara på de långa rimmen, den första hälften i falsett, den senare i gäckande klang, och i slutet på båda tog kören upp den sista raden:

Och omkring henne hade dimman smält, öfver den stackars Grethes kloster stod solen och bet i skiffertakets ås, från nejlikorna steg doften redan stark, och trädens blanka blad glimmade. Elsbeth gick tillbaka igen, ty hon visste, att nu voro de uppe därinne. En sista gång sökte hon tillbaka mot den förnimmelse, hon haft, men kunde ej finna den helt. Hon kände oro i hjärtat, var icke ledsen, men ej heller glad, och det tycktes henne, att hon mist något där under malvornas glesa hvalf, att något flydde med bäckens snabba steg och lyfte sig upp med de sista flikarna af dimmans kyliga hvithet.

Litet senare profvade hon sin brölloppsståt, icke slöjan och klädningen, ty det skulle ha bringat olycka, men kronan och halssmycket.

Den var liten och dunkel, och hon skönjde blott sitt ansikte, sällsamt blekt, och ögonen som stirrade och blefvo sorgsna och den tunga spetsiga kronan och spännet under hakan med stenar som döende eld — ikring det allt låg en mörk, obestämd rymd och vaggade mot förgyllningens glans, när hennes händer skälfde. Det hela var så overkligt, en matt, framtrollad syn, som tycktes kunna bäras bort af mörkret.

Hon såg kronans glimmande sirater lösas upp i skuggorna, likt växter som vissna, och det var henne sällsamt, att den kunde kännas så tung, och de skrattande rösterna i rummet slogo dämpade mot hennes hörsel som röster i en dröm, hvilkas ord hon ej förnam.

Elsbeth tänkte på den himmelska kronan, så lätt och strålande ljus, och som varar i evighet.

Hvad var detta, hon såg? I morgon bar hon det ej längre, och det låg i en kista att vänta på en annan släkt. En gång blott bars det i hvart lif, och munterhet sorlade omkring det, och musiken klang, och ljus fladdrade. Så hade hennes mor burit det, och nu var hon grå, så hade andra burit det förr, som lågo kalla i jorden nu. Och glädjen hade domnat, trött vid sin egen röst, och musiken hade tystnat, när porten föll igen efter de bortdragande, och ljusen hade släckts — hvar var det allt nu? Var den värd att tömma, denna dryck som blef så kall mot läppen, innan bägaren sjönk?

Fort lade hon det från sig allt och gick att bedja om ljus hos Maria, himladrottningen och kvinnan.

Vid stadsporten, helt nära, var hennes käraste kapell, där i det trånga rummet mellan muren och en hög, mörk trappgafvel, dit ljuset kom i en stråle helt uppifrån, afskuret af tinnarnas hörn, där var bilden i en nisch.

En gammal liten gudsmoder, som suttit i skymningen så länge, att hennes ansikte blifvit blekt, och de hvita händerna lågo tunga i skötet, — af den ständiga skuggan hade hennes kläder hållit sig oblekta och granna som på den första dagen nästan, men där kom sällan ljus nog att få deras prakt i blomning. Men när det kom, i ett knippe just för henne, en strimma med mörker på båda sidor om, ett sken, som smög in i hvalfvet bakom hennes lätt böjda hufvud och skapade liksom en gyllene rymd där, medan det knappt vågade att röra vid hennes krona och håret, som delades öfver pannan — hvad hon då var härlig! Det ljuset fick också något af trappa i sin form, blef liksom en stege för snabba böner att glida uppefter. Och gudsmodern satt likadan, i ljus och dunkel med sin smala mystiska blick rätt ut och sina stränga läppars leende, hennes dröm var långt borta, alltid den samma, hennes dröm var om det enda, som är värdt att drömma om, — salighetens mysterium.

Elsbeth böjde knä framför henne och bad sina vanliga böner. Först tycktes henne orden kalla och liflösa som radbandets kulor under hennes fingrar, sedan, ju flera gånger hon tog dem om och om igen, desto snabbare blefvo de. Som stänk i en vattenstråle stego de och flöto glimmande samman och regnade mot gudamoderns barm. Till sist kunde hon öppna sitt hjärta och finna ord för sin tvekande oro som icke kunde bli till frågor, så skygg var den, endast till ett sökande efter bilder, nya, allt efter som hennes känsla andades på dem.

Hon bad till jungfrun, som blommorna bugade sig för i purpurglans, medan vinden höll stilla, och en röst af makt och klang gled genom rymden, och allt lyssnade.

Och Maria stod lutad inför undrets skräck, i skuggan innanför porten stod hon blek, och hennes mörka ögon vidgades och stelnade mot den höghet, som skulle blifva hennes. Ned för hennes fötter föll som döende blad allt, hvad hon väntat och först nu såg, att hon väntat; som en urvuxen klädning sjönk hennes lif som skulle ha blifvit, och hon ryste af köld inför det anade nya, och hennes armar stodo sträckta som i förlamning, halft afvärjande, halft mottagande. Men jublet glimmade och glänste i luften, det flöt ned öfver henne från alla håll, och medan tårarna sprungo varma ur hennes ögon, visste hon, att hon bar evighetens fröjd. Och nu var den allas, alla kunde känna denna bebådelse, hur ödmjuka och ringa de än voro mot henne, furstedottern, till alla ljöd undrets röst, blott de lyssnande böjde sig, för alla stod valet: här eller däruppe!

— Och se henne nu här, se hennes blick och hennes mun! Var där ej ringaktande ömkan med dem som kunde tveka, stirrade hon ej på evighetens glädje, tills ögat blef hårdt?

Men hon blef ju länge kvar, Maria, och jordens lif lefde hon igenom. Elsbeth bad till modern med barnet och Sankt Josef och himlens änglar omkring som i lek pröfvade den allmakt som skulle flamma i miraklernas luft och lysa i afglans kring martyrers döda hufvud. För barnets alla behof sörjde de, af snö blef socker och mjöl, af dikets vatten under isflaken den ljummaste mjölk, af spånet, som Josef slöjdade, en sked af elfenben och rubiner — allt detta bara för att skaffa den lille välling utan besvär. Och Maria log mot allt detta, som hvardagens små händelser, jämförda med det stora undret, att där, i famnen på henne, rymdes ett mål för all hennes kärlek, och hon var helt kvinna, och öfver hennes axel myste Sankta Annas gråa hufvud.

Elsbeth bad och bad igen. När vissheten redan var henne nära, och lifvet blommade rikt för hennes blick, klamrade hon sig dröjande fast vid gudinnans knän och njöt af att väcka åter sina tvifvel för att åter få bedja om ljus.

Hon bad till himladrottningen, och hennes ord flätade in i sig stjärnornas glans och fingo långa, klara ljud, hon bad till jungfrun och smekte sig nästan in till hennes barnsliga barm och kind, hon vände åter till strängare syner, och hon kände sig bäfva inför känslornas växling och njöt däraf.

Till sist var stenen ljum under hennes kyss, och det trånga rummets dunkel skiftade i hvita flammor, och det tycktes henne, där fläktade af vingslag, och hon kunde icke tänka, att hon någonsin skulle resa sig och gå därifrån — hon drack sin bön som vin och lutade sig bakåt i extas.

Då ljödo steg i gången. Flickröster öfverlade något och skrämdes af att där icke var tomt, så fattade de mod igen, stannade helt nära och sjöngo.

Det var barn som skulle tacka Maria, för att hon gjort, hvad de bedt om och uppfyllt deras önskan, den de knappast tordts önska, — någon fest, de skulle få komma med på. Sången var icke riktigt för dem, de hade valt den bara därför, att hennes namn var i den, och för att den slutade med tacksamhet:

Och med de sista orden frasade deras kläder, och armarna föllo ned, och innan genljudet dött bort, voro de försvunna i hoppande språng.

Men för Elsbeth voro deras ord som ett svar, icke det hon bedt om, icke full visshet, ty oro fyllde henne ännu, men ändå ett svar, som hon hade att gå med.

Och i det hon reste sig upp, fann hon denna ovisshet ljuf och gick, med blickarna förlorande sig in i den, och ville ständigt gå så.

När hon kom hem, var där trångt af buller och bestyr. Ur trädgården kommo väninnor med hela fånget fullt af blommor upp till de röda kinderna, på gårdsplanen reste snickare upp svarta spiror, i förstugan låg hunden, trött och flämtande af upphetsning, och däruppe väntade beskäftiga händer att kläda henne. Hon lät sig tagas och lydde hvart ord, hon hörde, men talade knappt, förstod knappt. Det hela var henne ännu som en dröm, den hon såg in i och förlorade sig i, till sist utan att skönja annat, än själfva det ovissa, sällsamma dunklet däri.

Så var hon färdig. I styfva veck föll sidenet ned omkring henne, det hade ett mönster af gyllene blommor eller stjärnor mot purpurviolett grund, hon var blek däraf; uppe vid den smala halsen glänste spännet som ett sår. Slöjan var tung af silfversömnaden på det hvita tyget och stod ut i rundning som vingar bakom hennes hufvud, den spetsiga kronan var tyngst af allt. Den var vacker som en drottningkrona, alltför vacker, alltför rik öfver hennes bleka läppar och inåtvända blick och smala panna, krönen böjde sig taggiga inåt, — men hur de glänste i solen!

Hur allting glimmade och sjöng, där hon gick, de spetsiga röda skorna öfver gatans blåa skuggor, det frasande sidenets vinfärg, de svaga händerna midt däri! Det blef brokigt af folk, hvar hon skred fram. På trapporna böjde sig kvinnor efter henne med handen till pannan för solens skull, i gränder och portar sorlade det som bäck i dammöppning, och ljusa barnhufvud i röda och blåa hättor spredos ut och följde, där hon gått förbi, som om någon strött stora blommor efter henne. Från hvar gafvel och hvart burspråk föllo knippen af ljus ned öfver henne och täflade om att bjärtast sluta hennes prakt inne.

Och klockorna ringde så muntert klart, som om de burits ut ur sina loft och svingades fritt mot himlens ljusa blå, medan Elsbeth gick att vigas. Och nu lät hon sig ryckas med af glädjen, fann blott kronan litet tung, men log med lätt öppnade läppar mot hälsande röster, och hennes kinder blefvo röda af den ifver som stojade tätt invid henne. Den kunde komma, lyckan, den var redan öfver henne i vindens sus om örat, i de dunstlätta flammorna af hvitt mot luftens blå, den var redan i henne själf och log om läppen och gjorde bröstet fritt och stort.

Så tog henne den gråa kyrkans köld med skuggor som stödde hvarandra och sträckte armarna uppåt, med orgelspel i flykt under hvalfven och fönstrens begrundande helgon; öfver tröskeln flöt i plötslig stumhet det granna tåget och släcktes som af en pust. Under midtelskeppet skred det fram, krossadt till obetydlighet under dess höjd, det var, som om ett stoft af blågrå aska lagt sig öfver allt, som glänst och brunnit därute. I ett kapell under bilden af en vek Sankt Sebastian mötte brudgummen och hans följe.

Och den kom icke, den kärlek, hon väntat följa med sakramentet, den hann henne ej, fast hon tyckte sig skönja den stå där med smeksamt sträckta händer, bunden som Sankt Sebastian, den blef matt, — där var annat mellan dem.

Där var drömmen igen. En vemodig kylig klarhet, lik den, som är om oupphinnliga minnen, var om allt, hon såg, kom och försvann och var där ändå och hade varit där jämnt. Det var, som om tiden sjunkit ner i hvila och öste på lek ur hand i hand och tillbaks igen sin eviga flod. Och blott i att se och förstå detta var lyckan. Därute hade man en glimt af den, ett löje, en snuddande hand vid axeln, här var hela hennes blick i ens egen, och hvad man tänkte och såg fick den intensiva, helt fattade verklighet, som blott drömmens bilder ha ibland, där de lysa emot en så sällsamt klart bland allt det böljande och dunkla.

När hon kom ut igen, hand i hand med Meinhardt, var hon lugn som aldrig förr, lycklig öfver den stillhet, hon lyssnade till inom sig, viss om, att något skulle hända snart, att allt det, hon var i, skulle lösas upp och förtona och smälta i ljus. Innan kvällen föll, skulle det ske, i kall klarhet skulle det komma, och det skulle vara vemodigt och betagande stort som en vacker död.

Och där hon skred fram under spel och skratt som möttes och blefvo till ett hvalf af flätade händer liksom i danser, var hon blek och blid, alldeles tyst, men leende, så att få märkte, hur bristande svag hon syntes.

Endast hennes släkting Conrad förstod det helt, och sökte hennes blick, men fann den blott flyende in i sig själf, och gissade grubblande efter hennes tankar, som det var hans vana att grubbla. Han var präst, Conrad, men hans tro gick ensamma vägar, och han talade föga och såg gärna.

På gårdsplanen var där dukadt till festen på långa bord i vinklar, öfver dem ett tält af brokigt randadt tyg och blomsterrankor i hängande bågar, i midten var där ett par trappsteg högre, och där var brudfolkets plats.

Där blef sorlande och gladt, klang af silfver och musik och glans af metall under vinets strålar och starka färgers rop mot hvarann och skratt och glidande solljus. Bakom sammanböjda hufvud sprungo gossar i röda dräkter med armarna krökta under fatens tyngd, från mun till mun fladdrade snabba ord, ända ned på kvinnornas höga mössor snuddade blomrankornas bukter, allt var bundet som i kedjor af glädje.

Elsbeth log med, men hennes ögon riktades tid efter annan sökande ut och stannade i djupnande visshet; äfven här var den, drömmen. I tältstödens svarta pelare var den och gaf dofva rop; de sträckte sig emellan gästerna och skiljde skratt från skratt, de delade af synkretsen i fält, där ljuset sjönk gulnadt in på alla de tröttsamt glada färgerna och sjönk och drog dem med. I musiken trängde då och då förnimbart, kroppsligt igenom den djupa moll, på hvilken all dess munterhet rörde sig som dans på svart jord.

Något skulle komma, något skulle trampa där på planens skrikande sand och krossa tungt de små blomsterbäddarnas rutor med röda och hvita tusenskönor. Allt det där, det log och var vackert, men hon var ej däri, hon drömde i lättare, kallare luft. Där var det redan, något mörkt! Nej, bara flickor var det, fyra flickor som stodo vid gallergrinden och gömde händerna i hvarann. De voro blyga för så mycket folk och så mycken ståt, och de sköto hvarandra framför sig, omsider voro de inne, deras grofva skor skämdes för det buller, de gjorde, de ställde sig i rad, med ljuset från hufvud till hufvud, och sjöngo.

Det var flickor från en by där nära, de gingo att på häfdvunnet sätt tigga gåfvor till sommarens kyrkoprocession.

Stackars Gudsmoder i den lilla bruna kyrkan, i ett halfmörkt hörn, så långt in, att hon bara kunde speja öfver den trekant med solljus, som faller på golfvet från dörren, stackars Gudsmoder i sliten dräkt som blygs att bäras fram därute i dagern och inte kan glädjas mot sin fest!

Hon reste sig och sprang ned från sin tron och ilade fram till flickorna med snabba språng. Där lyfte hon med båda händer sin krona och slöja från pannan och gaf dem, — de togo dem med tvekande och rädda fingrar. Men Elsbeth rätade upp sitt hufvud, fri från tyngd, vinden var sval om öronen, och den sjöng. Och så gick hon långsamt tillbaka med det mjuka håret bart i solen, och ögonen glimmande, och kinderna skära; alla häpnade öfver hur vacker hon var.

Hon var så lycklig, att hjärtat gjorde ondt af slagens häftighet, och hon ryste mellan skuldrorna, och hennes knän blefvo tunga. Hon visste, att hon skulle få en gåfva igen, men det gjorde henne detsamma hvad, hon var glad att ha gladt Gudsmoder. Hon snuddade knappt i tanken vid hvad de skulle mena, de andra, vid hur morgondagen skulle bedöma hennes obetänksamma frikostighet, hon visste, att det ingen morgondag skulle bli, att allt var nu.

Och man tänkte ej heller ut sina tankar omkring henne, såg blott i häpnad på hennes strålande lugn och greps af hennes extas. Och man teg eller talade sakta, likgiltiga, förströdda ord. Det var, som om alla väntade, att där, mellan de svarta pelarna skulle plötsligt någon komma, någon främmande med mystiskt förstelnande blick.

Musiken tog till att spela igen, men det var blott långsamt, som oron vek, och icke längre bort, än bakom skuldrorna helt nära, färdig att böja sig fram tätt intill hvar kind och se.

Men Elsbeth tänkte och tänkte i dallrande lycka. Nu kunde det komma. Nu hade hon skänkt bort sin tunga krona, allt jordiskt hade hon lyft af sig och gifvit bort utan en saknad — hon visste, att nu skulle kärleken icke nå hennes knän en gång.

När allt ännu hade sin vackraste glans, var det, hon skänkte det bort — lågo ej blommorna röda på faten och andades, som om de lefde ännu? När det stod rikt och varmt och rusande och sträckte ur alla händer sina gåfvor mot hennes famn, då hade hon tagit det, utan att ens se därpå, och låtit det falla i tiggares förkläden.

Ty hon visste, att det var allt, hon gaf, nu var där en flod bakom henne, och det, hon nu förnam liksom i susning för sinnena, det var på andra sidan.

Den lättaste jordiska glädje var i hennes själ, och ändå bleknade den för aningen om det som skulle komma, liksom ljuslågor blekna i solsken, intill det blott är deras skugga, man ser.

Där, öfver henne! Hvad kom det, hvad bar det, hur skulle hennes ögon rymma allt ljus?

Blommornas mästare skulle vara där och undrens guldskimmer och den hänryckning som icke kan nämnas kärlek, icke lycka, som spränger hvart glittrande ord, liksom såpbubblor sprängas i sol.

Men stackars dem därnere med deras brutna blommor! Hur sjukt allt mellan de svarta pelarna, hur gult ljuset, hur den snyftar, musiken och kryper intill bordet som en tiggande hund! De veta ej, hvad lycka är, de skratta och ropa ett namn, men ingen svarar, och de skratta igen och trycka sig i rädsla samman, och ikring dem dör ljuset ut.

Stackars Meinhardt också! Nu älskade hon honom kanske, åtminstone hade hon velat gråta helt kort öfver hans hufvud hans gråt, tänka hans tanke, känna hans saknad. Hur den skulle bli, sorgen efter henne? Bitter, åh nej, men sorg ändå — men tänk hvilken glädje var hennes!

Det fläktade i luften af kommande ting, det glänste, och det brann; icke ens med en snuddande flik af dräkten fick hon sjunka ned i det, hon skulle lämna. Låta sig tagas blott, utan saknad! Men att gissa deras saknad, deras ord ...

Och medan hennes känslor brottades med hvarandra, tyckte hon sig höra ord i den musik, som spann ut sig i kvällen, hörde en visa, som hon ofta hört, men sjungen af en så sällsamt tunn och fjärran röst, liksom klang från den grönaktigt klara himlen längst borta.

Hvad var det, hon skulle ha glömt, åh hvad fanns det att glömma, hvad fanns det bakom, — framför var allt! Och hon drömde sig djupare in i det, och hennes tankar spunnos allt finare och mer bristande spröda, hennes själ brann af längtan, och blommornas kvällsstarka doft vältade sig fram och tog henne.

Då stannade gästerna af i sitt oroliga tal, och det sista ordet föll emellan dem, och musiken stannade af och föll stumt. Alla stirrade på Elsbeths ansikte som blef så blekt under det gula ljuset, alla kände sin ängslan springa fram som en kall fläkt, — de störtade alla upp, när hon föll bakåt i svimning, och stannade stela i sin rörelse, när de visste, att hon var död.

Hon var kväfd i famnen på extatisk lycka, som dödat genom sin intensitet; som kristaller kunna brista i stycken af en ton, så fin och stark, att dallringen däraf löser upp deras sköra och klara form, hade hennes lif brustit. Af mysteriets vin hade hon druckit och stelnat af dess köld.

Öfverstarkt hade hon fattat och känt den kärleksglädje, som drömmes, — den glädje, som bjöds henne, den hade hon gått ifrån, som man svarar nej till en alltför fattig fest, och det var ändå jordens största, men som hon skulle funnit matt och grof. Hon hade lefvat sig så djupt in i det, som aningen famlar efter, att hon lyftades i det, med blodets kraf hade hon låtit det väfva sig samman, som puppan i fjärilen hade hon dött.

Nu låg de närmastes oro böjd öfver henne, och där ljöd gråt, men icke stark.

De andra sågo blott och tyckte, att de aldrig sett döende solljus så glänsande som nu öfver Elsbeths bröllop, de sörjde ej, ty de trodde bara att nu hade den kommit, den gäst, de väntat på, och den köld, de känt, var bara köld ur hennes kläder. Ty de tänkte, att Elsbeth var lyftad vid himladrottningens hand till tack för hennes stora fromma gåfva och hennes tårar af skam, när hon gaf, och några trodde sig ha sett Gudsmoderns djupa, ständigt underfyllda blick en kort sekund där under blomsterrankan. Och de afundades Elsbeth hennes lott.

Men Conrad, mystikern tänkte ej så. Han såg på hennes ansikte, och i vecken kring munnen och ögonens blinda blick fann han ett uttryck som af den högsta kärleksextas, en spasm af öfverstor lycka.

»Hon har dött», tänkte han, »emedan hon af jordisk glädje och jordiska begär velat bygga en bro till evigheten. Hennes fantasi har varit stark nog att nå så högt, att hon ej kunde komma tillbaka, hon svindlade, då hon såg ned. Då brast det vid jorden i stället för däruppe, som för andra.

»Hon var lycklig, när hon dog, ty hon visste ej, att det var en lögn, hon stod på. Den enda salighet, som kan tänkas, är lugn och dödslik ro — så kom hon ej ens till dörren af den ort, hon ständigt drömde om, var på orätt väg allt från början. Men tusenden drömma samma dröm och se den sudlas i smuts och slås i stycken och tro på den ändå, i gråt och ånger och tuktade sinnens flykt för olyckan är deras aning till — få ha haft den så skön, som hon. Och är den synd, och skulle man tänka, att synden botas i skärseld, då passar för denna intet värre straff än den solljusets eld som bleker rosenblad, tills de hvitna.»

Så böjde han sig ned, äfven han, för Elsbeths lycka och lät sin blick samla allt till ett minne. Hennes bleka hufvud öfver klädningens prakt och alla färgerna ikring, flammande upp i en sista djup glans för det sista låga solljuset, medan från bäcken den lättaste dimma började lyfta sig ur skuggan och lofvade att snart famna allt, när mörkret var där.

Han såg åskådarnas glänsande ögon, vidgade af undran och deras kinder, bleka af rysning och glädje inför mysteriet, och blommorna under deras fötter och deras famlande händers oro, och han tänkte:

En bondstuga. Mathieu står i den halföppna dörren.
Det är höst och snart skymning.

(Springer upp från en bänk och går af och an under bestyr, pratar oafbrutet.)

Nå, du är där ändå, var det inte det, jag visste, trots allt! Jag har väntat, tills jag tyckte, att det knäppte i allting, tills jag trodde, att ingenting i världen skulle kunna ske, inte ens att jag skulle kunna resa mig upp, eller sparka toffeln af foten, eller röra ett finger, så orörligt och omöjligt var det.

Jag har krafsat om i glöderna, men de ville inte spraka, och då spottade jag på dem, — tvi för såna tydor! — jag har jagat katten från fälln, för att hon inte spann hit främmande, jag har stirrat i dörren, tills jag tyckte, att busken vid vägkröken rörde sig och var du i en stor toppig mössa. Men det gör detsamma nu, du skall strax se, hvad jag har — allt möjligt godt, må du tro! Kliat i högra ögat har det gjort oupphörligt, så jag visste ändå, att jag skulle få roligt, men jag blef så otålig och virrig, att jag tyckte, det var det vänstra ibland, och att det var gråt, det betydde i stället. Gubben är borta, borta länge, det gick förträffligt! Han gick till kvarn, och då narra’ jag honom. Han skulle vakta säckarna, sa’ jag, för själ och pina, sa’ jag, att inte mjölnarn tullar mer än efter lag och samvete och lägenhet, nu ligger han där i natt och fryser och blir alldeles grå af bekymmer och mjöl — då har du det bättre du!

Din skälm, din lilla gemena skälm, ser du, vin får du också! Jag skulle kunna dansa kring dig, så glad är jag att ha dig här hela natten, men jag har så brådt att få i ordning åt dig. Ett sånt vin, så godt, åh hå hå, hvad vi ska skratta och ha roligt; när jag får en half kopp blir jag vild alldeles! Hvad vi ska’ skratta åt gubben, din elaking, det är för att du är så elak, som jag tycker om dig! Du får inte gå hem alls, du ska’ stanna här, alltid lurar vi gubben, hva, vi två, vi lurar honom upp på taket som en tupp, så ta vi dä’n stegen, där sitter han och blir hes, medan du tar hans höna.

Men hvarför tar du mig inte, och hvarför skrattar du inte? Hu, så hemskt och grått bakom dig! Stäng dörrn, jag fryser om ryggen, mellan axlarna, hu, hvad har du för min? Hvad är det som har händt? Fram ur mörkret! Hvad är det?

Slut? Kommer du inte mer, är du ond på mig? Eller vet nå’n? Åh, kommer du inte mer? Vet hon af det, vet hon af det?

Så tig en gång! Om jag kommer hit eller inte, och om käringar hänger sig om halsen på mig eller sitter i hörn och grinar, och om Margot får veta, hvad hon har för mor och blir svartsjuk eller inte, det är visst att sladdra och skrika om! Det är slut med mig, hör du, jag skall ut i fält.

I fält, i krig skall jag, begriper du? Dö skall jag, piskas fram med skällsord och slag, hånas, tills jag ser munter och tapper ut. Hackas sönder skall jag, harfvas och vältas som en torfva, hästar skall stampa på mig, mörkret skall krossa mig. Jag skall multna och jäsa under en hop af kroppar och ruttna och ältas samman med den som bet den sista lifsgnistan ur mig, djupt i en stinkande grop skall jag ruttna, och ingen annan svarting än korpen skall ta offer på min begrafning, o, o, o!

Och om det vore nog, och om det komme strax! Men först skall jag leka, klättra som en fluga på murar och kokas i beck och olja och dränkas i grafven, där vattnet är tungt och svart af lik, tills det knappt bubblar längre, när en sjunker. Jag skall dö, jag skall dö! Och så veta det hela tiden, och fösas fram och lockas och se munter och tapper ut! — Begriper du nu?

Jag, jag! Hvarför? — Vet jag, hvilken djäfvul som drifver dem att spela käglor med oss, och bryr jag mig om det? Fogden har tagit mig därför, att han tycker, att jag har kött att hacka i, han blir min kägelkung, och grefven blir väl hans. Om fan tar oss alla, får han ställa opp oss efter rang och höra sig för hos grefven, hvad vi ha gjort och skulle göra, för själfva vet vi inte — så får han ställa opp oss i bataljon och rulla sitt eldhufvud på oss, det blir nog mig, det träffar först.

Men hör du, min skatt, du skall hjälpa mig fri du, annars är allt slut! Sätt dig här, på bänken här — orkar jag bära allt! — igen med mun, hör du, här är ju ingen som nyper dig! Sitt still och hör på och slå i, så fort jag smäller koppen i bordet!

Jag kan köpa Tony-Robert för aderton piggsvin, guldecuerna med piggsvin på, begriper du! Han har alltid skrattat åt dåliga skämt, han kommer att skratta med halsen, när hufv’et är af, men den satan är dyr, två fick jag pruta, inte mera, och jag har bara sex, jag. Nu är det du, som skall skaffa mig resten.

Tiden är för kort för hyckel och gyckel, sluta upp med det där! Har du pengarna på dig, så ta fram utan vidare, annars får du stjäla.

Hååh, vi ha väl syndat med hvarann förut! Låna då, låna skall du. Smakar det, hvad? Satans hyckleri! Skratta vill du, men inte låta kittla dig under armarna för anständighetens skull! Sluta upp, säger jag! Jag ska’ pinas, jag, och träla och svettas blod och knackas ihjäl, du ska’ sitta hemma, du och dra’ förklä’t öfver hufv’et och sucka ett par tag och gråta i famn på Margot och sucka igen: sådant är lifvet! — och få dig en annan älskande måg, när året är om, men det skall inte ske, det svär jag dig! Ska’ jag dö, ska’ det vara slut med skrattet också! Ingen ska’ skratta, ingen ska’ smila, när jag inte har några läppar till skratt ... Bara de döda ska’ grina ...

Jo, jo visst, jag skall stjäla! Allt, hvad du vill, skall jag stjäla. Du får inte se så blodigt på mig! Drick vin, hör du! Det går alldeles rundt i mitt hufvud, och jag kan inte se, men du får visa mig, gripa kan jag och ge, ge kan jag! Visst skall jag stjäla, — hvad gör det! — allt hvad du vill, monstransen ur koret, kalken, jungfruns krans, om du vill. Du får inte dö!

Jo, nu hittar du också på omöjligheter! Är det falskhet eller dumhet! Hör på! Svärfars pengar ska’ du ta, ska’ jag ha i natt.

Så sök, nosa, vädra! Här skall jag ha dem, här i handen, innan det är kväll, innan det är mörkt, hör du! Men du vet, din giriga häxa, du gör dig till, du vet, men jag svär dig, att, får jag inte min lösen i natt, går jag och ger oss an, båda två.

Men ge mig då tid, ge mig tid, svär inte än! Jag skall leta och spåra, jag skall gräfva med naglarna, jag skall lyssna efter det. O, hvarför är han inte hemma, jag kunde ha bedt, jag kunde ha tiggt, jag kunde ha listat ur honom, hvar det är, men nu har jag själf, jag själf narrat honom bort! Hör! Om jag går och trampar så här, med klacken, tror du inte, man kan märka då, om det är en grop under? Hör, hör så tomt! O, jag vet inte, om det är i rummet ens, om han har något ens ... Det ekar så doft, hvar jag än går, det är helvetet under! Men hör, kom och hör här, fort, böj dig här! Slit upp plankan, den här, den här, åh, här är det, himmelens Gud! Alltihop skall du ha, allt, hvad du vill, får du, och skall göra med det, hvad du vill, och du går inte bort, och du håller af mig för det! Jag skall hitta på, hitta på en hel historia om pengarna, du skall höra, strax skall jag göra det, strax, — en lustig historia. Du skall stanna här och skratta här och vara så glad! Nå fort! Nu får du upp den! Hu, hvad var det, som pep och glimmade till i det svarta, det brann som gnistor, det var ...

Ingenting var det där! En råtta var det, som pep; har du inte gift åt råttorna, hva’? Du har! Så ge dem gift då, ge dem gift!

Satans list! Du leker med mig, du narrar mig, du visste, att det bara var en tom grop! Du ska’ dö, din häxa, du ska’ brinna som torrved, du ska’ få skratta dig till döds du, när elden kittlar dig. Jag skall ge oss an, det svär jag, i kväll, genast, finns här ingen som hör! Du har glömt, du, hvad straff man får för synder som dina, hva’? Begriper du, hvad jag säger? Det är pålen och elden det, min alltför ömma svärmor!

Nämn det inte, tyst, lek inte! Din synd är väl lika stor! Du vill väl inte döda dig själf!

Och om jag dör för bödelns hand som har lärt yrket eller för en stackars klåpares som jag själf, det kvittar mig väl lika! Nej bättre, bättre är det, mycket bekvämare! Bara att lägga hufvudet på blocket, liksom när man somnar, så här, och sluta ögonen för alltihop! Där är ingen som piskar mig fram, ingen som slår, och rundt omkring gråter man öfver mig, tycker synd om mig och ber för min själ. Jag går till himlen jag, det är bättre det!

För jag slipper med bila och block, jag, som kommer själfmant och biktar och ångrar och gråter — det blir lustigare, ju mer jag tänker på det! Ditt vin, det skall jag säga dig, är det enda ärliga med dig! — Jag slipper med blocket, men du, du ska’ flamma och krökas som en salamander, du ska’ skina så grant som prinsessan i solslottet, som sol’n om kväll’n ska’ du se ut. Men folk ska’ förbanna dig och spotta i elden, men inte en endaste liten udd ska’ bli släckt af det, ha, ha! Hvarenda en skall krypa och hviska och slicka och stinga och slå ihop som en krona om hufv’et på dig, hvarenda en skall gnaga och gnaga sig fet och fräta och sluka och stanna evinnerligt.

Men jag kan ju inte, jag letar och trefvar; du ser ju, ser du inte, hur händerna skakar? Du gör, så allting hvirflar för mig, så jag ingenting vet. Och aldrig har jag hört, hvar pengarna finns ... Jag svider som ett enda sår, när du talar så där! O, visst har jag syndat och vetat och syndat ändå, för jag kunde inte, för du var så vacker och glad då också — nu är du grym, nu är du vild af rus, drick inte mer!

Din häxa, din häxa, du ska’ brinna! Tag hit nytt, eller jag går med detsamma! Tag hit nytt! Först ska’ jag dricka så mycket, jag vill, sen ska’ jag ångra mig och dö. Ser du, jag tänker på min själ jag, men du — kan också så gärna låta bli; det gagnar inte, ur elden tar de ingen, är rädda att bränna sina fingrar, änglarna! Hit med vinet! Likafullt går jag, vid Kristi sår svär jag, vid sankt Boniface och sankt Mahound, vid min själ, som jag lekt bort med dig, att jag går i denna kväll! Men först ska’ jag ha min dryck, min dryck, hör du, min sista dryck vin!

Hur det kryper som blod öfver tiljan! Sådant vin, sådant vin! »Hans sista dryck», hvem sade det? Någon annan sade det, inte han själf ...

(Hon lyfter en källarlucka och försvinner långsamt nedför stegen; under tiden sitter Mathieu med handen mot tinningen, hufvudet nedlutadt, mumlar och ritar med foten i det spillda vinet. Jeanne kommer efter en lång stund störtande upp och slår igen luckan med en skräll. Hon står kvar i mörkret mellan denna och rummets bortersta hörn, där det står en kista, ställer kruset på kistan och förblir orörlig.)

Hur var det? Var det länge du dröjde, eller gick du nyss? Du var trilsk, ditt leda djur, du har dröjt länge, och här har jag väntat och törstat. Men det hjälper dig inte, du! Slå nu i fort och upp till rand’ på koppen, så räcker det nog, för jag måste strax gå.

Det blef lerigt, kruset, jag måste torka det, blef lerigt bara af, att jag måste ställa det på marken, förstår du, så här, just så här!

Käre, o lek inte så grymt, o drick inte mer, du får ångra hvad du gör annars, tänk inte så vildt!

Det var svart därnere som mull, men det brast sönder och blef flammor, allt det svarta, det gungade och föll och föll. Och det svällde af stön och rop och hviskningar, och det kved under fötterna på mig, och det steg uppåt och kramade om knäna och skrek och höll mig öfver bröstet och tog andan af mig, och det grät, det var något, som grät i nöd — och jag kan inte, kan inte lida att dö!

Där var en röst också, först hörde jag den här och sprang, men den var efter och, när jag lutade mig, var den invid örat — akta dig!

Såå, pratar och grinar och smilar du evinnerligt, du? Hvad var det, du pratade om? Var det lerigt? Tag hit det ändå, tvärt, jag skall gå, jag måste skynda.

(Hon öppnar kistan, letar fatt en duk och sysslar ett par ögonblick där, bär så fram kruset fort, håller det långt ifrån sig.)

Det var vinsten och drägg i det, det var surt, nej beskt var det, det var äckligt, tvi! Din häxa, ditt troll, du har fördärfvat det för mig, du har blandat något i, du unnar mig inte min sista glädje.

O, inte ens det sista, jag bad om, fick jag! Det skulle ha gjort mig så godt, och jag är så ledsen, så ledsen, så ledsen; jag skulle ha druckit och glömt och blifvit glad en stund. Tror du, att det är så roligt att dö, du? Nu har jag ingenting, och allt är så grått, och jag är så rädd för döden — o, inte en klunk vin en gång!

Ge mig det! Förlåt! Tag hit, jag skall skaffa annat, drick det inte, kanhända är det inte försent!

O, inte en glädje har jag vetat af, inte en enda, inte en enda! Gått vill har jag och gått vill och frågat efter vägen, och ingen har vetat alls! Vårt lif är bara till för gråt! Nu ser jag det, allt, nu vet jag det, allt!

Mitt lif, mina år, se, som barn, som barn! I skymning, som barn i skymning med brinnande stickor i händerna ... de svänger kring i kretsar och dansar och skrattar, i skymningen. Skrattet glimmar till, där skenet flämtar, och munnar och tänder och ögon lysa, och så slockna stickorna, och mörkret blir allt tyngre och stelare ... — jag tycker, det var just nyss, jag lekte så, och nu är jag trött och vill somna, och jag har inte min säng.

Det var gift, du drack, råttgift! Jag ville rädda mig, jag såg ingen råd, du hotade så svårt, — jag hällde det i nyss, vid kistan.

Så är du förbannad, du, så är du evinnerligt dömd! Du ska’ flaxa, som fågeln på limspöt, och klibbigt och kallt ska’ det snärja dig, och din blick ska’ stå stel som på ett lik. Du ska’ inte få luft till ett rop, du ska’ inte få en droppe att läska dig med, här slår jag kruset i golf! Inte en droppe drägg ens ska’ du ha, ingenting, ingenting!

Det och det och allt har jag visst drömt! — Då skulle det ske, då fanns det ingen väg! Då är jag obevekligt dömd!

Och om du slipper att brinna här genom ditt gemena dåd, i helvetet kommer du ändå, var du så viss! Bikta dig, det kan du aldrig, aldrig får du absolution, det går inte, inte värdt att försöka ens, mässa, det får du aldrig höra! Evinnerligt ska’ det fräta dig, det ska’ tynga dig knakande ned och pressa dig i sömnen, du skall skälfva, när du somnar och spritta till, när du vaknar, din blick skall bli som en vargs. Du ska’ brinna ändå till slut, det har inte hjälpt dig, du ska’ brinna i evighet! Jag ska’ se dig ibland, jag ska’ ropa på dig ibland ... din djäfvul, det är du, som skulle svida, inte jag, det var du, det var hon, hon som står där och smälter hop med väggen, hor har hon begått, mord har hon begått, grå är hon, men röd skall hon bli, det är hon, som har gjort det. Jag drack bara, så här, så här höll jag, — åh, kruset hade hon också sönder — jag drack, då var där gift i, och det visste jag inte, rådde inte för det. Nå’n hade lagt det där, i vinet! Det är hemskt, det gråa, det suger en i sig — vore det bara ljust — hvem skulle då synda?

Och mässan, mässan! Aldrig får jag höra den mer! Bikt, åh omöjligt, aldrig! Mitt lif är förspilldt, mitt lif är förspilldt!

II.

Fram mot skymningen en vinterdag. Bruna fält med isflak och här och där en strimma naken jord. En väg rätt fram med vissna blomstånd vid sidan och, långt emellan, nakna träd. Längst bort en kyrka, liten och grå mot den gråa himmeln, tryckt ned i lugn och halft skymd af dungar, på båda sidor om vägen, nära kyrkan, tvänne popplar med något löf kvar, så att de teckna sig mörkt och skarpt. På vägen kommer Jeanne långsamt gående, ofta korsande den, som om hon sökte att komma ut på andra stigar. Hon är grå och smutsig, flera år ha gått sedan sist, och hon ser rätt gammal ut. Hela tiden går hon, och hon talar och tänker:

Kyrkan, åh kyrkan, åh tordes jag blott!

Se’n jag såg den sist, har ett år väl gått,

Det var här, jag vände och kunde ej mer —

Kan jag nu? — Åh, bara så tornet jag ser!

Bara tornet med spiran som lyfter sig skön,

Liksom armar med händerna sträckta i bön ...

På knä, på knä ligger kyrkan för Gud

Och ropar vår synd uti klockornas ljud,

Men nu är hon tyst, ej en hviskning af hot —

Tänk att bara få smyga intill hennes fot,

Tänk att trycka sig tätt intill klädningens rand! —

Men då skulle det lösa sig, tystnadens band,

Och klockorna kasta sig vildt under dån,

Och genljuden välta sig fjärran ifrån,

Och himmelen själf skulle doft klämta med,

Ty jag får inte, kan ej ens önska mig fred. —

Men att se den, att bara så sakta gå,

Tills den vigda jorden jag nästan kan nå,

Så tyst och så lätt som ett ingenting,

Och bara ett endaste hvarf gå kring

Och tröskeln se och porten på glänt

Och fönstren, som alla så väl jag känt, —

Fast helt svarta nu, medan dagern dör —

Och det lugna mörkret därinnanför!

Åh, bara från stängslet, ej närmare gå!

Om bara jag tordes, tordes ändå!

Så kallt, så skärande kallt, som det är!

Det är aldrig så kallt som på fältet här,

En vind här ... den smyger från asparnas mo,

Ligger stilla på isen och rufvar i bo,

Men han hör, hur den andas, man känner hvar fläkt

Hur den suger och suger sig genom ens dräkt,

Det är mera än köld, det är hat däri. —

Åh, stackars vind, som i hat skall förbli!

(Hon stannar och ser ned för sig.)

Och tänk på den gamle, jag vårdade sist!

Han var alldeles grå utaf sorg och brist,

Hans anlet var stelt, och hans blick var som is,

Jag tror nästan, han glömt, hur det käns vid en spis

Och alla de vänliga ord, som man har, —

Se’n hans dotter körde på dörren sin far

Och långt förut, kanske långt förut.

Han var mera än död, han var alldeles slut.

Han hade glömt bort om en tjänst att be,

Han hade ej annat än hat att ge,

Och han gitte knappt mumla, men såg och såg —

När jag gaf honom skötsel nu, där han låg,

Då sade han hvasst: du vill skaffa dig godt

Hos den rike däruppe, nu hycklar du blott! —

Och han trodde det ständigt så, och han dog ...

(Hon går omedvetet vidare och skakar på sig.)

För mig, för mig, jo det hjälpte mig nog!

Det vore just värdt för mig att ta fatt

Och samla till lösen en kärleksskatt!

O, svag som min andedräkts hvirflande rök

Mot luftens köld vore hvarje försök,

Ej tusen års bot vägde upp mitt brott! —

Men stackars hans ögon som brusto i grått,

Så vilsna, så vilsna, och ingenting lärt!

Hur är det ej ändå så vackert och kärt

Det fältet, så armt i sitt vissnade strå,

Och alarnas grenar med frosten på

Och isens blåsvarta, blänkande flak

Och himlens täta och disiga tak!

Det är jorden, den bär mig, jag älskar den jämnt.

(Böjer sig hastigt ned.)

Se, se, så när, att min fot den klämt!

Är du död? Har du svultit och frusit ihjäl? —

Den är alldeles kall och alldeles stel.

Se, se lilla pälsen, så svart och så fin,

Små fötter och klor och så sorglig en min

Med de halföppna ögonnes glans som är spräckt!

Se, Gud har ju skapt den och gifvit den dräkt,

Och åt lifvet den gladts och har sprungit så fritt,

Lilla röda hjärtat har klappat som mitt.

Bara råtta, — ett under, ett under ändå! —

Kanhända att lifvet kan vakna och slå.

Jag skall lägga den här.

(Stoppar den in i barmen.)

Så hårdt och så tungt

Är lifvet, det trampar och krossar så lugnt,

Som om känsel och ängslan och fasa ej fanns.

Nu tränger ur molnen en järnhvit glans,

Och hvar fåra glimmar så frostigt klart.

Till natten blir det nog vackert snart,

Och himlen blir djupblå och alldeles ren,

Och det klingar af köld under stjärnornas sken,

Och ingen vet, hvad som stelnar därvid.

O, all den oändliga smärta och strid,

Som jag sett, o, sorg som ej ryms i en röst,

Men i stumhet trycker och sargar ett bröst,

Och blickar, så tunga och svarta som jord,

Och klanglösa, sällsamma, mörkrädda ord

Som liksom för egna steg rycka till,

Och hatet och harmen som städse gå vill! —

Det har funnits glädje och finns kanske än,

Men det tycks mig, att sorgen förintar den,

Liksom dagen förintar den dröm, som han väckt,

Liksom vatten förintar den eld, som det släckt, —

Och att glädjen likt solsken sitt glitter drar

Öfver orörda djupen, där sorgen finns kvar.

Se, döden först, hvem har honom flytt?

Och synden, hur kommer han ständigt på nytt

Och trampar som fötter på nattfrusen sjö

Hvart lugn som förgätit det ordet: att dö. —

Och ingen förtjänar väl salighets skatt,

Men ingen, o ingen, fördömelsens natt!

Jag har flickor känt, som sitt barn ha dränkt, —

Men hvad fasa och skräck, förr’n de sådant ens tänkt!

Jag har flickor känt som sitt barn ha dränkt, —

Hvilka stackars förvirrade lif, de fört! —

Och om också ej nå’nsin de ånger känt,

Hvilken gnistrande oro i blickarna brännt!

Som vargar de svultit och drifvits i brott, —

Och jag själf, o, förtjänar jag lidandets lott?

Jo jag, jo, jag!

(Vägen framåt kommer prästen, hans mörka kappa står tung och skarp mot luften mellan popplarna. Jeanne ser honom ej och hör ej isen brista under hans steg. Han blickar forskande mot henne; då han är nära, talar han:)

Se Jeanne, se Jeanne Guibour? Jo visst!

Så kom du, Jeanne, du kom till sist.

Jeanne
l5708:(brister i gråt).

Herr Nicholas ...

Prästen.

Jag väntat så,

Jag väntat. Många rykten gå

Ännu om dig, se’n du försvann,

Och blodigt tunga rykten, Jeanne.

Jeanne.

Ej tunga nog att målet nå,

Ej mörka nog.

Prästen.

Jag tänkte så!

Då är det blod som tynger ner

Din frusna skuldra?

Jeanne.

Mycket mer,

Herr Nicholas, ej ord förslå

Att säga allt ...

Prästen.

Jag tänkte så!

Då är det svek och djuriskt brott

Som slipprig gjort den stig, du gått

Med dödstrött fot och fuktig kind, —

Då har du stirrat blicken blind

I sinnets svarta djup och ser

Ej glimt till räddning?

Jeanne.

Mycket mer,

Herr Nicholas, det ordet där,

Det »räddning», tomt som vind det är.

Det tycks mig, ej ens ordet finns ...

Prästen.

I ständig nöd ditt brott du minns?

Jeanne.

Till minsta steg och röst och min,

Till minsta falska löjes grin. —

Jag visste intet, bara dref

För tid och storm, men klart det blef,

Och klart jag såg — för sent — och ser.

Prästen.

Då har du tryckts i ånger ner

Så lågt som lägsta kryp i jord?

Jeanne.

Så lågt! (l5773:sakta) Ack ånger, än ett ord,

Jag sett till bottnen helt — jag tror ...

Prästen
l5778:(hör henne ej.)

Så höj du blicken, Jeanne Guibour!

Ett under, under är dig när,

Och, om du vill, så högt det bär,

Som böjd du var. Se, ångerns gråt,

Den är som regn att glädjas åt,

Är till att glittra skönt i ljus,

Och hvalfvet till Gudfaders hus

Är bygdt af sådant stoff. Se hit!

Jo, du har ångrat. Ej så hvit

Du lyste annars, ej så klar

En blick ditt ögas smärta bar. —

Så hör, så hör! Du vet det, Jeanne,

Att han, hvars blod för hvarje man

Och hvarje kvinna varmt har stänkt,

I kyrkans lyfta händer skänkt

Sin nåd, det visste du, ej sant?

Men fanns där plats vid bordets kant,

Du tänkte — skall ej hvarje gäst

Dra åt sig manteln som för pest,

När sådant brott bärs fram som ditt. —

Nej, Jeanne. Så hör och andas fritt!

Bär du, så som ditt brott var tungt,

Så mycken ånger fram, och lugnt

Du hoppas kan, bär du blott tro,

Och lätt du lyfts till fröjd och ro,

När nog du lidit, lyfts mot höjd,

Af smärta blek och blek af fröjd.

Så kom till bikten, Jeanne Guibour!

Jeanne
l5812:(har lyssnat i stilla tjusning, men lyssnat som på en dröm, och hela tiden burit den tanke, hon stannat vid först. Med högre röst:)

Det ordet, ånger — hör, jag tror,

Jag vet — en annan stig det bär, —

När djupast i dess djup man är,

Då är den slut.

Prästen.

Din ånger slut?

Jeanne.

Då vidgar allt sig gränslöst ut.

I frostig klarhet rymden käns —

Jag vet ej hur — då finns ej gräns.

Prästen.

Din ånger slut? — Du famlar svag.

Jeanne.

Jo, slut. — Det var ej jag, ej jag,

Som bröt. Det dref och band och höll. —

Kan stenen ångra, att den föll? —

Jo då, — nu är jag icke mer

Mig själf, men allt hvad ögat ser

Af sorg, och hjärtat anar till. —

Åh, ord! Min tanke löper vill.

Det är först nu, jag ser det klart,

Först nu jag vet, och underbart

Min egen röst mig skrämmer än,

Men jag har drömt det längese’n

Och ändå längtat, längtar nu

Till kyrkan ...

Prästen.

Jeanne, hör på mig du,

Och häda ej i yrsel! Hör:

Ditt minne ej dig fasa gör?

Du skyr, du ångrar ingenting?

Jeanne.

Jo, blodig synd. — Men se Er kring!

Är icke luften tung af gråt,

Står smärtan ej vid hvarje stråt? —

Hvad är väl jag att dröja vid

Ens för mig själf en flyktig tid?

Medlidande jag känner blott

Vid min och allas arma lott.

Hvad är väl jag att akta på?

Hvad är väl jag att misskund få,

När det och det är böjdt i nöd? —

Och så blef ångern still och död —

Jag vet ej, hur min tanke bar ...

Prästen.

Men Jeanne, men Jeanne, din blick är klar.

Jag ej förstår. — Men hör mig, Jeanne!

Du tror på den, hvars hjärtblod rann

För dig i nöd, och vet och tror,

Att sällhet finnes, där han bor.

Jeanne.

Jag tror och vet, hans hjärta sved,

Jag tror och vet blott, att han led,

Jag lider med i allt hans kval,

Men sällhet — nej.

Prästen.

Ett sällsamt tal! —

Men han är guddom, guddom Jeanne!

Jeanne.

Men djupt i hjärtat hvarje man

Och hvarje kvinna smärtan bär,

Och kring oss lider allt, som är —

(Stirrar ut för sig.)

O ja, jag vet, de sjöngo så,

Och sant det var, men ack ändå

Ej till för mig och ej bestämdt —

Men hur jag längtar, längtar jämt

Till sådan sång! Att höra blott

En mässa! — Säg mig, om mitt brott

För alltid, alltid stängt mig ut! —

Jag vet ej hur, men tror, till slut

Den skulle skänka annan ro,

Än den jag har.

Prästen.

Du måste tro,

Du måste ångra ännu, Jeanne!

Jeanne.

Å, tro — men jag som bara kan

I smärta känna!

Prästen.

Genom bikt

Går vägen, genom bönens plikt.

Jeanne.

Men för mig själf jag intet ber.

Blott mässan ...

Prästen.

Intet hopp jag ger. —

Jag vet ej alls, jag ej förstår.

(Vänder sig om utan den välsignelse, hon omedvetet böjt sig mot.)

Jeanne.

Men det är sant — för mig. — Han går!

Åh, han har gått, och allt är slut.

(Brister i gråt.)

Nu är jag ensam som förut,

Och ingen mässa, ingen sång!

Ej se genom dörren in en gång!

Jag skulle ha vetat, om rätt jag har,

Jag skulle ha frågat och tiggt mig kvar.

Ej glömma jag kan, hvad jag lidit mig till,

Men kanske jag märkt, att jag bara gått vill,

Om jag hört deras sång, att jag nära stod,

Bara dörren mig öppnats. — Så hett är mitt blod.

Hvad jag talte, jag vet knappt. Så sällsamt det löd,

Men var mitt ändå.

(Ser ned i barmen.)

Se han var inte död!

Se, han rör sig! Åh, blott litet äta nu!

Se här mitt bröd, du skall få det du

(Böjer sig ned.)

Och en grop i mull och en klädningsflik,

Så är du för vintern bärgad och rik.

(Ser upp och märker, hvar hon är.)

Se, så nära kyrkan! Så vacker hon är,

Så innerligt fridfull och lugn och kär!

Mot himmelen sträfvar det, tornet, blott. —

De ha inte en tanke för straff och för brott,

De klockorna nu. — Om jag tordes mig fram! —

Därinne, så drömmande allvarsam

Var dagern där, och Gudsmodern så huld

Och leende blek under glorians guld,

Och i koret sonen, så mild i sin död,

Och Sankt Josef med kalken, af blod så röd,

Och prästens röst och förlåtelsens fred,

Öfver böjda hufvuden flödande ned!

Af guldblommigt siden var prästens rock,

Som en sol var monstransen med gyllene lock,

Och så vackert, så vackert det glimmade allt!

I det vackraste fönstret var Jungfruns gestalt.

På ett moln hon satt, hennes spetsiga fot

I guldsko var stödd på ett hvilande klot.

Hennes mantel var purpur med slingrande band,

Något gyllene glänste uti hennes hand,

Hon hade sitt barn på knä’t så tryggt,

Och ett hvalf öfver hufvudet stjärnorna byggt.

Sankt Johannes, den lille, sig lutade fram

Emot Jesus med korsstafven stödd mot ett lam.

Och en krans utaf blommor i handen han bjöd,

Så sällsamma blommor, med glans så röd,

Liksom rosor af blod med de hvassaste blad ...

På ett fönster vid sidan, där lyste en rad

Af hvita män uti veckig dräkt;

Så sällsamt de händerna uppåt sträckt,

Och kantiga stenar de höllo däri, —

Kring öppnade munnar låg stelnadt ett skri.

Framför dem en kvinna stod blickande skyggt,

Sina händer hon knäppta mot bröstet tryckt,

Hennes klädning var mörk som förtviflan och nöd,

Och i midten stod Jesus och lydnad bjöd.

Till hvad? — Jag vet ej. Så sträng såg han ut,

Där var tungor på glorian, hvassa som spjut. —

De sade, att kvinnan förnekade Gud

I synd och nu jagades bort på hans bud —

O, så ginge det mig, när dit in jag gått.

(Vänder om.)

Så förfärande, svindlande stort är mitt brott.

Som en giftig växt för min syn det sig ter.

I den feta mull skjuter roten ner

Med trefvande fingrar, så het som en brand,

Skörlefnaden, djäfvulens kolsvarta hand,

Och mullen är lättsinn och glömska och flärd,

Och af falskhetens glittrande regn är den närd,

Och stjälken är stolthet som reser sig spröd,

Och den svartröda blomman är fasa och död,

Och frukten, frukten — o, bitter att få!

(Ser upp igen.)

Så dyster himlen, så stelnande grå!

Så naken jorden, så skrämd och så tryckt,

Förlamad de svarta fåglarnas flykt,

Och allt, som har lif, uti dvala lagdt

Under tunga drömmars tvingande makt,

Eller irrande, spårande, klagande gällt,

Med glimmande, isgröna ögon af svält,

Med flåsande svalg och med indragen buk

Och mot rofvet krypande sakta på huk. —

O, offer och bödel, hvad är deras lif?

För kölden och hungern ett tidsfördrif. —

Och det föds, och det dör, blir dag och blir natt ...

(Böjer sig ned.)

Och ändå så skönt! Hvilken glittrande skatt!

Se, bara den vissnade tistelns blad,

Så hvita af nålar, rad intill rad,

En mystisk ros utaf frost så ren! —

Se, glänser den ej med ett sällsamt sken?

Se, kölden själf vill skapa och ge,

I skönhet och skälfvande finhet sig te!

Så vackert, så vackert, se allt är Gud!

(Med hög röst, liksom fylld af seende visshet:)

Jag har brutit i synd emot hvarje hans bud.

Jag har störtat en själ i fördömelsens brand. —

På mig hvar skuld med sin krossande hand,

På mig hvart mörker från namnlöst svek,

På mig hvar följd af min blodiga lek! —

Och dock kan det tyckas mig, allt förgår,

Och mitt hjärta blir fylldt till dess innersta vrår,

Ej af synd, ej af skuld, ej af ånger ens,

Men en smältande känsla som icke har gräns. —

Är den Gud? — Den är ändlös och stor liksom Gud. —

Är den bön? — Men den finner så sällsamma ljud. —

Är den vilsen, min bön, när jag bara kan be:

Måtte intet lefvande stoft lida ve!

Då glimmar det till från marken, liksom om ett sken legat gömdt däri och brustit fram i en skälfning. När hon, yr och svindlande därunder, vänder sig om, kommer där en man på vägen till kyrkan, han är helt nära, hon vet icke, hvarifrån han kommit; plötsligt är han där. Hans dräkt är som den djupa skyn bakom. Det är, som om han tagit en flik af den och svept om sig; i långa veck faller den om hans smärta kropp ned till fötterna som tyckas glida fram öfver den frusna vägen. Hans ansikte är lysande hvitt. Hans kinder och läppar äro skägglösa som ett barns, hans mun är öppen som till ett leende, men han ler icke, och hans ögon äro allvarliga och djupa. De stå riktade mot henne utan att blinka eller skälfva det ringaste, uttrycket blir däraf sällsamt ojordiskt, tycks innehålla evig klarhet, en evighet större än stjärnors. Han talar, och hans röst har i sin jämna, klara höjd något af samma evighet:

En mässa vill du höra. Kom!

Jeanne.

O nej, o knappt ens jag drömt därom!

Jag ville blott kyssa kyrkans sten

Och falla på knä, där en gång jag var ren,

Och se dit in, o, då vore jag nöjd. —

En mässa, det vore ju salighets höjd!

Det ordet en gång för mitt öra klang

Med ljud af en sträng som för alltid sprang —

Jag! Aldrig, aldrig i evighet!

Mannen.

Din synd, din tanke, allt jag vet. —

Så kom! Vi följas med hvarann!

Jeanne.

Din hand är kall, du bleke man,

Men kyler ej. Hvem är du, säg!

Mannen.

Den som går med dig på din väg. —

Vänd blicken inåt! Det är där,

Det gäller. Se, hvem själf du är!

Jeanne.

O, knappt jag vet det, vet det mer.

En rymd, en rymd i glans jag ser.

Det fallit något tungt och svart,

Det jublar, drifver, — vet ej hvart, —

Det gryr, det stiger underbart.

Jag vet, jag går mot något klart,

Mot stora, sanningsdjupa ting.

Mannen.

Så höj din blick och se dig kring!

Då reser sig framför dem kyrkans kor, och alla dess fönster glöda,

Det gnistrar i blått, det glimmar i gult, det brinner i purpurn röda,

Det hvita blir rent som himmelens väg högst upp under frostnattens hvälfning,

Och stjärnorna öfver Marias tron se framåt utan en skälfning,

Och leendet öfver Marias mun, i allt, i allt det lyser.

Och ned öfver markens nakna vidd som hvit utaf frostkorn fryser,

Där väfva sig strålarna in i hvarann, och långt, som skenet räcker,

Af underblommor en lysande flock orörlig sig uppåt sträcker.

Jeanne.

Så ljust, o aldrig det förr väl händt!

Man måtte väl tusen vaxljus ha tändt!

Är väl fullt af mänskor — och jag dit in? —

Se, se, nu fattar jag dess sinn,

Det fönstret där och kvinnans brott, —

De visste det icke — se, nåd har hon fått!

Se, handen hans, se blicken hans!

Förbarmande endast har sådan glans! —

De visste det icke, de hädade blott. —

O, stackars alla de blindas brott! —

Se, misskund, misskund blott är Gud!

Så kom, jag anar mässans ljud!

Mannen.

Nej icke dit, ej mänskoting!

Nej större, högre — se dig kring!

De tunga molnen ha slutit nu tillsamman i glidande flykt sig,

Oändligt vidt, oändligt högt en blåsvart hvälfning har byggt sig,

Är djup af rullande tiders djup, som rymden stor är dess resning. —

Det lättnar dit uppåt, och stjärnors ljus stå bleka i skyarnas glesning.

En våg, en flod af smältande guld på murarnas mörker brinner,

Och purpurgyllent och rödviolett i blåaste skuggor försvinner,

Och pelarliknande massor stå fram, där ljus mot mörker sig brutit.

Därframme har koret växt upp emot skyn och högt till dess hvalf sig slutit

Och glimmar i lugn och lyser i prakt från sockel till smärtaste tinne,

Och därifrån kommer den, ljusets flod, och solen själf är därinne.

Dess röda flamma är mild och stor, mot blicken vidgas i glöd den,

Är klar af seende ögons glans och varm som af hjärtblodets flöden.

Den lefver, växer, blad efter blad ur glimmande knoppen skjuter,

En underblomma, en mystisk ros i svartnande purpur sig sluter

I krans om solens flämtande rund, och Jeanne är i undran fången;

Hon tänker ej, — sänker ej blickens fröjd,

Hon står stel utaf häpnad och bakåt böjd

Och känner, men hör ej sången.

Ty det sjunger ur klingande strupar

Under solens rytmiska brand,

Och sången lyfts upp och fördjupar

Sig långt under skyarnas rand.

Invid muren en rad utaf gossar

I dräkter af purpur där står.

På kinderna rodnaden blossar,

Och blicken är klar som en tår.

Deras vågiga lockar falla

Längs det lyftade anletets ro,

Och korsvis knäppa de alla

Sina händer om sångernas bo.

Som en frans af spetsiga lågor

I jämnhöjd bärs deras kör

Och stiger och sjunker i vågor —

Hon förnimmer den, Jeanne, och hon hör:

Så fjärran sväfvar himlens hus.

Stig sång, sträck vingen ut!

Åh, hvita, hvita, hvita ljus

Skola möta en gång till slut!

Mot blick som vidgad skådar

Skall lysa blickars krets,

Och sången i tunna trådar

Lyftas mot hvalfvets spets.

Jeanne.

Mitt språk, mitt eget språk, som går

Mot Gud — åh, mässan jag förstår

Hvart ord! Tack! Tack!

(Sången igen:)

Af bön och längtan, kedjor bind,

Sträck ut din famn, o tro! —

Åh, sakta, sakta, sakta vind

Skall vyssa hvart namn till ro!

Af lifvets natt skall du minnas

Ej vikande skugga ens;

Och intet annat skall finnas,

Än glädje utan gräns.

Jeanne
l6240:(ser stum mot jorden, känner foten tung, och sinnet tungt. Då höjer sig en röst bakom henne, det är mannens som förde henne dit; hon vet det, men hennes hjärta spritter till i igenkännande, som vore det sin egen röst, hon hörde i en dröm, och hon hör):

Vi arma, hur skola vi känna oändliga glädjen, säg —

Med famlande händer i mörker hur finna vår väg?

Vår dag är ett nät af skuggor, af ljusets flykt och dess bäfvan,

Som blinda rötter i mullen vårt hjärtas kamp och trefvan,

Ett flarn, som för floden stiger och bärs och sjunker i kvaf,

Vårt lif — och ett fjärran under, det hopp, man oss gaf!

Jeanne
l6251:(hviskar sakta:)

Det, det var mitt, mitt språk hvart ord —

Det kom ur själfva vår svarta jord.

Kören
l6258:(därframme, skrämdt bortdöende:)

O, borta vår vackra, vackra dröm, —

Vi kunna ej längre se!

I händerna ögon och anlet göm!

Oss sluter allt trängre ve.

En luftning oss undan drifver

Som vallmons blekröda blad,

Och hopplös begrundan förblifver

Under pelarnas brinnande rad.

(Då brister där fram en sång ur murar och mark, ur hela rymden. Som ett regn, ett mäktigt regn af röster är det).

Ej se, ej syn är befriande,

Ej aning om fjärran tröst.

Lyss, lyss till dit inres siande

Och djupa, förlossande röst!

Ur lidandes smärta den föddes,

Medlidandes smärta den bär —

Den frälsning, det hopp som föröddes,

I din egen känsla det är!

Jeanne
l6285:(i hänförd förvirring)

Mitt, mitt, jag visste det, hörde dess brus, —

Men nu brister det fram i så sällsamt ljus, —

Mitt det också, men först nu är det mitt!

Se koret, koret, det lyser i hvitt!

Han är här, härinne, ej bild det var,

Han själf, — han ensam, ensam är kvar!

(Och det sjunger bakom henne, det är ledsvennen som sjunger:)

Här bär jag din synd, här bär jag ditt brott,

Jag bär dina minnen, Jeanne Guibour!

Det är tunga, tunga stenar blott, —

Ej lif i dem längre gror.

Här lägger jag ner den börda, du bar

I ständigt trängre, trängre skam, —

Det är mull mot mull, det är något som var, —

Men du, gå längre, längre fram!

(Och öfver henne röster:)

Du bär, du bär ett förlossande

Och djupt och allvetande ting.

Se, känn, huru skenet, blossande,

I purpur, dig sluter omkring!

Ur stumt, ur stumt förbidande

Har det brutit sig fram likt ett skri,

Sin egen frälsning, medlidande

Med all världens vishet uti!

Jeanne
l6320:(i yrsel)

Jag lyftes mildt, knappt rör sig min fot.

Jag är lätt, så lätt, och klar min röst.

Jag vet icke hvad, jag har tagit emot, —

All världens sorg och all världens tröst!

Att gråta är ljuft, är ljuft som en skänk —

Åh, hela mitt lif en brusten länk!

Det är icke jag som böjer mig ner,

Det är allt som lefver, det ser, o, det ser!

Ledsvennen
l6333:(tar henne vid handen och reser henne)

Så bringa vi mässe-offret, Jeanne

För alla lidande släkten här!

I hjärtat var elden som glödde och brann,

Och rökverk andedräkten bär —

Den stiger i luftens köld mot hans fot,

Och han böjer sig, böjer sig, tar den emot!

Jeanne.

Mig helt jag ger och allt och allt

Som tog i min sökande tanke gestalt.

Hans egen nöd jag i aning bär —

Jag själf, hvar är jag, — se allt är här!

Ledsvennen.

Så lyfter jag monstransen, Jeanne —

Hör sång, hör klang i sakta vind!

Så röd och varm är glansen, Jeanne —

Så se och se och se dig blind!

Jeanne.

O solen, solen själf det är!

Den blöder. — Annars borta allt!

Åh, se hans sträckta arm, som bär!

Den mörka skyn har hans gestalt; —

Och korets hvita, hvita gud,

Han log — han är försvunnen nu. —

Här är så ensamt, hörs ej ljud,

Och glansen är förbrunnen nu;

Den dröjer blott i skimmer kvar

På hvalf, som mörkret brister ur, —

De glida — skyar blott det var,

Och trång och mörk är kyrkans mur.

(Vänder sig om långsamt, leende.)

Nu har jag mässan, mässan hört,

Till målet har min längtan fört,

Och allt, och allt har jag förstått, —

Nu har jag min ro för evigt fått!

(Går framåt.)

Nu är mig lika, hvart jag går,

Som dag min timme, som dag mitt år!

Jag lyss och jag lyss till min visshets ljud:

Medlidandets värme är allt, är Gud!

(Sökande tillbaka i minnet.)

Så mycket nyss jag förnimma fick.

Där var sång för min hörsel, ljus för min blick,

Gestalter, änglar, — jag finner ej ord!

Ej svagaste skugga de sänkte på jord,

Deras öga var lugnt som ett ljus och klart,

Och allt var lysande underbart,

Och ändå var allt, alltsammans mitt —

Jag kanske det skapat i drömmen fritt!

(Brister ut i visshet.)

Ja, om det, om det nu också fanns

Jag tigger ej, längtar ej upp till dess glans.

Den kära, lidande jorden är vår,

Den är här, vår glädje, här våra sår,

Fullkomningen här och vår evighet —

Åh, ana ej alla det? Jag, jag vet!

De, de däruppe, ej helt de förstå

Medlidandets vishet, de dröjde ej då,

Då vore de här, och de lede som vi.

Ur tårar födes den blick som är fri,

Och kall är lyckan, hur lätt och hur hvit,

Och går vägen därifrån, ej dit.

(Hon går vidare.)

När Maurice kom in i kabinettet, höll Mutine på att genom dragning i den sidenfodrade jalusien jaga en bred solfläck upp mot fönstrets hörn och stänga in den där; madame ville bara se en strimma af luft åt andra sidan, där dess glans icke var så stark, bara pärlfärg öfver bleknadt blått. Madame själf höll hufvudet lätt lyftadt från stolens rygg, emedan hon var trött af att hvila det, och såg upp mot honom med en blick som bara gaf intryck af matt blågrå genomskinlighet, men ingenting annat, och hennes svar på hans hälsning var bara en aning till rörelse af ögonlocken och ett leende, så svagt som stoftet från en snuddande fjärilsvinge.

För att ej störa hennes läppars hvila, vände han sig med en frågande åtbörd mot Mutine, som just skrämde den sista gula strålen från sin runda kind och halft vände sig om. »Grefvinnan har vapeur», svarade hon med något af den friskas medlidsamhet, märkte det själf och rodnade af förlägenhet och gick fort mot dörren, vaggande i sina lösa skor.

Han riktade sin tveksamhet mot madame, färdig att buga sitt farväl. »Men ni lät ju släppa in mig!» sade han.

Långsamt lät hon hufvudet trycka sig in i det ljusa sidenet för att kunna svara, och munnens trötta linjer liksom visade från sig hvart taladt ord, affärdade det som en tjänare, den hon ej ville se snart igen; hon undvek nervöst ängsligt att säga samma ett två gånger.

»Det dumma namnet, ingenting uttrycker det, annat än obestämdhet, och hvar sjuklig stämning har sin särskilda rymd af sådan. Min för stunden är som ett bristande af tankarnas garn, ett domnande af hvarje intryck ned från smärta, men icke helt, bara ett snuddande med det mjukaste fingrets yttersta nerv och så förintelse i tomhet. Det är sorg, hvilken intet har att gråta för, glädje som är döfstum, tusen lytta förnimmelser är det, och de krypa i blindhet öfver mitt medvetande, liksom mörka ofödda fjärilar öfver blommor, ty man säger ju att det är detta de bli till — icke sant — larfverna? Men Ni skall dröja och tala till mig, och allt, som jag hittar ett ord vid dess tröga vinge, svarar jag — om väder eller vind, och glömmer på det viset att lyssna till allt det andra som aldrig blir till ljud. Om Ni har försökt att påminna Er en dröm, då inte den minsta brokiga flik af den finns kvar, så kanske Ni kan ana Er till, hur jag känner det, men gör det inte, ty man slipper aldrig fri därifrån! Men Ni skall tala om vackra, lätta ting. Icke för skarp åskådlighet! — den är som stenen mot hjärnan, — men gamla goda vändningar af orden, dem man känner så väl som porslinets rundningar på servisen och icke blir alltför trött vid ändå.»

Maurice log. »Ett spinnargöra vill Ni ge mig, och hvad Ni vill, att jag skall spinna, är egentligen rummets halfdager här, och rocken får knappast höras. Nåväl, jag samlar mina lätta blånor.

»Därute är det klart solsken, det finns alltså icke till för oss, icke heller min blidt muntra morgon med förväntan på denna stund. Men Ni själf är det lättaste och vackraste, jag kan finna, och det ämnet bör icke vara för nytt för Er, och den beundran, min tanke kan forma, bör icke kunna stöta Er genom konturernas ovanlighet, ty tusen ha beundrat Er och sagt det på alla de tusen möjliga sätten, men alltför trött blir Ni aldrig af sådant.

»Jag sitter alltså och ser på en kind och haka, mjuka i linjen som det yttersta bladet af en daggsluten ros — icke rosor? Icke det ordet? Ack, men det faller en på läppen lika visst, som ordet röd om er mun. Må gå, men då öfverger jag ert mjuka hufvud åt sidenets guldreflexer och oförtjänt tystnad och talar om er dräkt i stället.

»Först och främst klär den Er, men, ack mitt fattiga språk, hur skall jag kunna gripa dess färg? Purpur, violett purpur med ett visst metalliskt glitter i, eller kanske icke metalliskt, glans af vatten i stället! Har Ni någon gång tänkt Er en solnedgång, sedd från hafsbottnen, från de mörka, skälfvande snåren där, en flod af död, af storhet och djup genom vågornas täta, gröna köld — Ni kunde skratta åt min liknelse? Sådan purpur är det i alla fall, och liksom skimmer af snäckor eller pärlor, af de bräckligaste sköna saker lysa edra armar och er hals fram ur dunklet, och Ni blir som en varelse från en afskild, otillgänglig, stelnad och döende skön värld ... Men hvarför så tragisk toilett, när det tröttar Er att ens höra talas om den? I edra garderobers mörker prassla och hviska ju otaliga af dessa lustiga rober, gratiösa i själfva sin vårdslösa strutform, hvilka ännu i sidenets utpösning behålla kvar något af det sista skratt och sista dansande steg som fläktade ut dem, mattblåa, skära, guldbruna, dufvobröst, persikoblomma, hvad vet jag? Lika många färger som nyanserna i edra lynnen. Hvarför har Ni icke en af dem? De skulle bära med sig som en svag och lockande parfym rester af munterhet, de gladaste spöken från vaxljuslysta salonger. Om Ni tänker Er dem tala därinne, hvad skulle det kunna vara för språk? Vers, inte sant? Inte alexandriner, inte visdom, därtill fordras det långa hvalfiskben och hakar att knäppa upp och till för cesuren, allt som den stigande känslan fordrar mer eller mindre luft; därtill fordras det mera pedantisk styfhet, än en sidenrobe kan ha samvete till. Quatrainer, lätta, lekande quatrainer, som snafva öfver hvarandras små fötter och halka och falla i klingande munterhet! Hvad skulle de tala om annat, än hur herr d’Aymé senast fick sin förberedda komplimang för tidigt till världen och fick svälja med egen mun sitt dyraste barn likt en storknande Kronos’, eller hvem skulle de vara kära i, om inte Narcissus vid fontänen, Narcissus, hvars hjärta är det enda, man kan tänka sig vara af sten, ty hans pose är sötare än socker, och han tycks suga på sig själf. Så släpp fram en af dem ur mörkret, låt allt det där skratta och hviska och frasa, behåll Ert hår, som Ni har det, à la nature, eller är det »sentiment», förlåt — släpp också ut Er lilla apa, den som är misantrop och ironiker, och låt den bita i sin egen svans. Låt oss tända ljusen på byrån där som i sin bukighet har ett så ovanligt starkt tycke af att vara klädd i krinolin. Det är vårt auditorium och så hålla vi salong! — Men min dyraste väninna, det vet Ni ju, att Ni icke behöfver känna Er road af mina dumma ord, vill Ni af artighet ej afbryta mig, så gör det af människokärlek och antyd med ett ord eller krökningen af ett litet finger hvad Ni befaller, eller jag smälter bort i rummets trista förstämning till ett salongens Echo, en röst bara, en tårdränkt gäspning i en näsduk, de moderna myternas mest tragiska figur.»

Madame skrattade sakta, tog upp en liten näsduk ur stolen bredvid sig och räckte honom den.

»Om Ni känner det så, så tag denna! Jag har intet behof af den, så länge Ni är här. Men jag tillstår, att dessa sidentyger för närvarande icke intressera mig mycket. Emellertid kan jag tala nu, en smula kanske — blif bara icke öfvermodig öfver Er kur — och skall berätta Er, antyda för Er, hur jag blef sjuk senast, hur det är — en hel spindelväf.

»Jag ligger här i tvungen stillhet, eller jag ligger någon annanstans, och tystnaden droppar öfver mig, och när jag sätter fingret mot pendylens visare, så le figurerna mot mig i oförsynt bekymmerslöshet, och tiden fortfar att flöda öfver mig; jag blir dränkt i den som en svamp, och allt omkring mig tränger sig på mig, jag känner och ser med hvar fingerspets.

»Se Er nu kring! Den stackars byrån och sekretären och gravyrerna och tyget och kornischerna, allt sammans! Det pinar ut mig som en ihållande hög ton. Där finns omväxling, menar Ni, lek och tusen nycker, men ser Ni då icke, hvad allt går ut på? Ornamenter, som kyssa sig själfva, äta sig själfva, förinta sig själfva! Mjuka, runda linjer, som snärja hop sig och bli borta, katt som sofver nystformigt eller spinner, apa, som biter sin svans — när det skall vara muntert. Vackert, menar Ni, åh ja visst, — Ni behöfver ingenting säga om min smak, den är känd, — men det pinar ju lifvet ur en! Ni förstår väl, att jag icke menar möblerna, men de ligga ju närmast, och bakom är allt det andra likadant, människor, ord, mitt hela lif!

»All denna subtilitet, denna finhet trycker mig. Jag har hört sägas, att luften är tunnare högst uppe, och att den, som kommer upp på bergen, känner bloden trycka sin hjärna; så ungefär förnimmer jag, tyngd af tomhet. Tänk Er luften däruppe, så blå, så ljust blå och vid, men edra ögon se svarta ringer i den och domna trötta, och edra knän bli veka, där det måste vara härligast att gå. Så är det med oss!

»Vi födas upp under tusen kalla omsorger, vi läras behärska vår kropp, som en konstnär ett ädelt, sprödt instrument, vi spinna våra tankar till bristande finhet, och af alla lifvets grofva ting se vi nästan bara det damm som mattar våra speglar. Vi kvinnor nämligen, Ni komma utifrån och ha dammet med Er.

»Men Ni ha annat med Er, det bärs af Er som reflexer af ljus, som vindens friskhet, skogens lukt, om Ni också ej själfva känt det, bära med Er glitter af stora, gula solar och vidder under sträckta moln, genklang af sällsamma, manande röster och doft larm af strid.

»Hör på mig! Ni vet, hur mitt lif varit. Barndomen, upptagen af omsorgen att öfva in oss i rytmen till det poem vi skola bli. Hufvudet förstår det inte, hjärtat ännu mindre, bara fötter och händer och hals, hela kroppen gripes af takten och förstår och dansar med. Äktenskapet sedan, som slungar oss in likt fjäderbollar på salongernas glatta golf att studsa där och kastas i förvirring från intryck till intryck, hela tiden med leende min, tills vi ha förstått äfven detta, äro inne i det, och vårt poem är färdigt. Då först äro vi mogna för kärleken, äktenskapet var bara förspelet, Amor som portvakt, litet grof och alltför rättfram. Där fanns ej det innehåll som skulle passa att fylla våra spröda och vackert formade lif. Jag blef icke mor och skulle väl knappt haft styrka till det, blef icke kär, annat än som de andra, och kunde väl icke ha fått tid till mer. — Så sorgeåret, svart som insidan af ett skrin, svarta slöjor och dok öfver allt, svarta rosetter på toiletten, sorgens koketteri, litet gammalmodigt och tryckande, kring en sorg som aldrig hunnit bli vuxen. Änketiden sedan, först vid hofvet, så här. Framför mig en park som sakta glider ned mot en damm utan flöde, kring mig de här sakerna, inom mig ingenting!

»Den religion, de lärde oss, stämde de in till en blå halfton i vårt lifs tafla, mattade den till pastellfärg; man vill, att den skall finnas för att ge ett visst lugn, en helhet, men man tror inte på den.

»Men, när man är trött att se oss le, eller inte orkar söka de få kvickheter som erfordras till det, eller icke finner våra tänder vackra nog längre, då räcker man oss på fraser som bricka en bok därutifrån, ett skri från lifvet, en klut ännu varm af blod, och man vill, att vi på något sällsamt sätt skola göra detta till vårt, utan att rubba en krusad lock i frisyren, eller visa en trött min vid edra artigheter, eller förlora ett puderkorn af den öfning i ädla idrotter, som bär oss genom sällskapet. Och det är ändå de bättre af Er som göra så; för de andra finnas ju ej heller böckerna till. Ni har bragt mig »Emile», och Ni är förvånad öfver att se mig allvarsam och sjuk.

»Jag läste den i går, i förrgår, åh, en hel passionsvecka! Jag har hunnit till den plansch, där Orfeus med sitt spel har förvridit den naturliga ställningen på all världens djur och människor, och själfva kaninerna bukta sig under känslan af skapelsens gudomlighet, jag är inne i den savoyardiska prästens trosbekännelse och bekänner, att jag tror, att jag icke kan komma ut ur den. Men Ni måtte väl inse, hur mödosamt det är för ett stackars hufvud, öfver hvilket ständigt hänger ett Damokles-ämbar, fylldt med vapeur, att bäras under klättring på dessa tankestegar! Hur tröttsamt är icke redan det föregående!

»Denne man som måste ständigt spela komedi eller tragedi för barnet, för att uppfostra det till en sann och naturlig människa, dessa erfarenheter som måste uppställas i perspektiv efter ordning, numrerade i en konstgjord öken, där det minsta språng öfver ett led fördärfvar spelet!

»Om man kan tänka sig, att Emile någonsin blir annat än ett ur som alltid visar rätt, hur skall urmakaren bli, guvernören, filosofen, Jean Jacques? Kan det finnas en lifsgnista kvar hos honom, när han linjerat upp Emiles och Sophies kärleksjournal — Ni ser att jag bläddrat också! — och sedan, Emile den andre, som Emile den förste skall bli Jean Jacques för, och sedan den tredje, fjärde, trettiosjunde! Blir det inte en snörrät rad af ljus i mörkret, af de förträffligaste ljus, och hvart och ett slocknar i pipan, när det följandes låga blir färdig att lysa! Men så Ni missförstår mig nu! Ni skrattar, som om Ni trodde, att med dessa frivoliteter vore boken slut för mig. O nej, det är ju just, för att jag beundrar, tillber, dyrkar Jean Jacques snille, som detta gör mig så ondt, det jag pratar öfver!

»Här föds ett hjärta till världen och växer stort och rödt, här komma två ögon som se, här kommer en hjärna som icke stannar vid ord, men fattar ting, här kommer ändtligen en man, som icke låter sin egenkärlek locka sig att af lifvets allvar få ämne till en kvickhet och tillfälle att skörda ett smickrande skratt, denna sällsamma uppfinning af små människor!

»Här kommer en sådan man, och han kämpar titaniskt mot alla de blinda, och nästan hvarje hans hugg träffar, men han faller, fast han icke vet det, faller af trötthet — det finns för mycket att döda. Han har rätt, i allt har han rätt, det är vi, som ha orätt, och vi se det, men vi orka intet annat, vi fatta med hjärtat, vi fatta med hjärnan, — men händerna som intet gjort, men läpparna som bara vant sig att skratta!

»Och har Ni hört underströmmen i denna bok, har Ni förstått, vet Ni hvart det bär, känner Ni dammväggarna skälfva!

»Dessa ord, människa, mänsklig, sanning, hur nytt, hvilken hotande klang i dem, hvilket lif! Människor! Men hvad äro då vi? Ord, lek, manerer, stil, skummets krusiga linjer i en vattenflod. Har Ni sett ett fall på vintern? Den fragga, som bildas, har frusit till och drifvit likt musslor mot stranden, den hopas där, den ligger där stel, alla flödets sköraste infall ha stelnat, — för ett barn ser det ut som fast snö att gå på.

»Men den stiger, floden, och sväller, och den skall rycka ned dessa bräckliga ting och krossa dessa bubblor, och de skola icke finnas, en solstråle smälter dem; blott ständigt döende skall det ständigt födas, skummet, en försvinnande lek skall det vara som bara skymtar. Människofloden kommer, människofloden sväller, där är djup af hot, där är jubel af kraft, där är rödt af blod och af hopp. Där är kanske lifvet — tänk att dö, utan att ha fått lefva!

»Har Ni icke också känt denna uppslitande kamp i vårt väsen, dualismen i tvänne bildningar?

»Vår hjärna, den blir mer och mer aristokratisk, den tål intet plumpt, den vämjes vid det raka, den skrattar åt allt dogmatiskt, logikens kedjor har den löst upp i länkar och fördrar dem på sin höjd som armband, tviflet är vår knähund. En sak kan vara så, det är egendomligt och lustigt nog, — den kan också vara så, det är möjligen mindre lustigt, — det troliga är, att den icke är någondera delen. Det säkra är, att vår subtila tankeflykt är vackrare, ju mera den liknar fjärilens, oberäknelig, nyckfull, från tusen olika håll, efter tusen bukter rörande vid samma blomma och utan att tynga ner ens det ljusaste blad, med vingarnas skälfning smekande sig intill hvar linje. Andra ha före oss i stirrande allvar dragit upp allmänbegreppen, ritat ut snillrika kurvor, hvilka kunna pluggas i skolbarn, vi lösa upp kurvorna i smålinjer som icke kunna läras, hvar och en har sin touche därför, kanske finare eller gröfre än en annans, men lika berättigad i sin personliga egendomlighet.

»Och under allt detta smälter godt i ondt till en mjuk clair-obscure, rätt och orätt gunga upp och ner på en vippbräda, dygd och last befinnas stå i det mest invecklade familjeförhållande till hvarandra och säga ömsesidigt onkel, allt är intressant, allt ger stoff till en kvickhet eller till ett frågetecken.

»Men hjärtats bildning har också förfinats. Den måste följa efter, man kan låta bli att lyssna till den, man kan låta egoismen vända ryggen åt den, eller smaken förstumma dess röst med en parfymerad näsduk, den är där ändå. Och hjärtats bildning är demokratisk, mer och mer, den måste vara så, den består ju bara i, att värmen breder sig längre och längre, öfver allt flera.

»Men hvilkendera principen, tror Ni, segrar, den, som slår i blodets slag och brinner från hjärta till hjärta, enkel, fattlig för alla, omätlig som ett element, eller den andra som spinner in hvar och en af oss i sitt särskilda nyanserade silke, ristar kring hvar och en af oss sitt sällsamt snirklade pentagram, fjättrar oss och skapar kring hvar och en af oss lekbilden af en värld, medan den första i en fläkt, ett andedrag ger oss innehållet.

»Det finns två vägar att gå. Den ena bär utåt, från en själf ut i vidderna. Det kan tyckas vara att utplåna sig själf att gå den, men det är inte så, ingenting utplånas, ingenting förgås däruti — är det inte samma väppling som år efter år doftar vid ängskanten?

»Den andra bär inåt och uppåt i spiral, kretsande kring sig själf, det skulle bli ett torn, det blir ett svarfveriarbete, en leksak. Nu skall Ni höra, när jag först förstod det där. Det var i vintras. Jag var med, jag också, och hörde föredrag, såg experimenter, en abbé —, någonting! Han hade en lätt hand och kittlade oss på det behagfullaste sätt med vetenskapens isnålar. Så var där ett försök att bränna diamant, lösa upp den till intet, ingenting som syntes, diamanten som är det fastaste och oförgängligaste ting, vi trott på, modets odödlighetslära, slipad i facetter, blixtrande fram öfver bröstens andedrag och hårets lockar! Han hade en så hexaktig, förtrollande apparat, pustar och kol och glas och klolika järn, hans hvita händer foro fram och tillbaka öfver det där med värdig beskäftighet, manschettkråset darrade — det var ett svårt experiment. Vi sutto lutade i krets omkring, vi hade intet ljus, för att kunna se diamanten väl och se hur den förtärdes. Där var bara svagt rödt sken som glimmade på våra pannor och våra smycken och hans händer med en blixtrande ring. Offret, en rätt liten sten, låg i en glasballong, tror jag, och såg på oss i matta små glimt, frostlika, rysande glimt.

»Så var han färdig, och ett »gif akt» kom hela kretsen att luta sig mera fram och vaja, och tyger frasade, och ögon lyste, och tänder lyste under läppar som höllo andan. Det var någon slags luft, han släppte dit, så var där eld i diamanten, en liten bländande låga, en uppflammande klarhet, — så mörker. Ingenting kvar, intighet, intighet! Där var skratt och sorl af förtjusning, och det frasade i mörkret, och fötter slogo mot golfvet, men jag var stel. Jag hade sett, hur den där lilla lågan, som slocknade i intet, kom våra smycken att släckas, dödade hvar glans i ögon, i tyger, i allt, kom hårets puder att synas dödt som aska, lyste i en död krets; intighetens pust var där, där fanns ej annat. Och den blef där hela kvällen, och den följde mig hem, och den är här, och den finns i sidenets kyla och stenarnas klarhet, och den vajar öfver hvar stiliserad blomma på min tapet. Vi lekte med den gnista, som skall förtära oss, där är utbrunnen diamant i våra blickar.

»Och att tänka på den dag, då själfva solen åter blir varmare af att speglas i människors ögon, och att veta, att man icke är med!»

Maurice kände, att han måste säga något, förstod, att det måste vara något han verkligen menade, icke en vacker leksak som skulle ha skorrat mot stämningen, — men han var rädd att säga för mycket.

»Åter», citerade han »ja visst, det är ju så han menar, Rousseau! Paradiset, inte längre mellan Gihon, Pison, Hiddekel och Prath, men mellan Missouri och Mississippi eller Senegal och Gambia eller några andra vatten som aldrig vanhelgats af tvål. Men, om nu Rousseaus urmänniska skulle befinnas vara urmakarlärling från en präsbyterskola i Genève, om vi med all vår stil vore mindre stiliserade, än han, det är en öppen fråga, — om Ni vill. Och om den flod, Ni talade om först, vore till bara för skummets fina och spröda linjer, bara för fallets lek — det står ofta en brokig regnbåge däröfver.

»Om personlighetens själfulla återspegling af världen vore lika mycket värd, som världen själf med dess massa och tyngd — om det vore lifvet själft som söker sitt slut i en skarpt och fint präglad stil, liksom epigrammet finner sitt i udden? ...»

Han släppte tråden, det roade honom ej att taga upp den, och han kände, att hans ord flögo ut i rummet bara.

»O nej, men det lefver allt, det har mening för sitt lif; allt vill lycka. Se, jag själf, hur längtar icke jag efter lycka!

»Jag gick ut i morse med hjärtat stort af allt det där, jag rörde vid, — af Jean Jacques. Jag lutade mig mot dörrposten och drack luftens friskhet, med tårarna nära att brista fram, och solljuset var mig en öfverstor och oförtjänt skänk. Jag gick fram mot rosenbosquén, den stora, där Ni improviserade den lilla nätta dikten om prins Amadoux, som inte var ämnad att skratta åt alls. — Om prins Amadoux hade kommit nu, i stället för annars, och talat om något annat än om Amadoux, hvem vet!»

»Men det kan icke vara så dåligt med Er», sade han. »Ni gör mig glad af den mest oegoistiska glädje. Elakhetens lilla blåa låga brinner ännu hos Er, alltså få änglavingarna ännu en tid gömma sig i ert siden. Men den sveder mig grymt, er elakhet, Ni är alltför raffinerad! Att visa den stackars herr Räf inte ens drufvorna, dem han inte når, utan bara deras spegling i det förflutnas sjö som flyr, bara han andas på dem, och det fast Ni vet att, han inte kan trösta sig med att förklara dem sura, och efter att med er trötthet ha på förhand afväpnat hvarje hans möjlighet att plädera sin sak!»

Hon såg på honom med en kort blick af misstro och en smula medlidande som genast tröttnade.

»Herr Räf får resignera, han får klaga öfver drufvornas falskhet och sätta sin egen trohet till kontrast och fånga sig en ny hvit höna, — hvilken i ordningen lämnar jag åt honom själf att afgöra. Men jag fortsätter:

»Jag gick med båda händerna sammanknäppta, icke af andakt, fastän jag kände mig lyckligare och bättre än annars, men emedan jag måste hejda min lust att verka och skapa, tills jag gjort mitt val — så rik var jag! Jag såg och såg, jag vet icke allt, hvad jag visste, jag kände sus af vingar kring öronen.

»Jag ville vara med i detta som kommer, jag ville arbeta, jag valde bland flera planer, än jag hade fingrar till. Jag skulle ha skola här, jag skulle ha Jean Jacques, jag skulle ge penningar till böcker, till resor, jag skulle resa själf, jag skulle lära själf, ack, det är svårt att ens komma ihåg nu! Så kom jag som jag visst redan sagt, till rosenbosquén. Där måste jag hvila mig, jag kände mig matt af att luften var så tunn och frisk.»

Hon höll upp med ett leende, som var mera sorgset än gäckande. »Rosorna där voro också så vackra ...» Maurice ville få henne att hålla upp, hon såg så trött ut, icke endast kroppsligt, — men denna gråblå blick, som vatten!

Han grep fatt i detta ord, rosor, såg för sin blick bosquén med alla dess färger och på den krumma bänken en liten spröd figur som borde sofva; han ville gripa med båda händerna af de lätta bladen och hölja henne därmed och stänga allting annat ute.

»Rosor», sade han, »åh rosor! När Ni säger det ordet, får det en så sällsam suggestiv makt. Det ligger i er stämmas mjuka böjningar; hvart ord, Ni säger är ett finformadt buckligt rosenblad.

»Det var just de lätta, vackra väsen, jag ville tala om nyss, det är just de spöken, man kan göra historier om, att fylla er konstgjorda kvällsskymning. Men Ni hejdade mig då, förlåt — nå, nu har Ni själf varslat in dem, nu är skulden er, och skulden är förresten alltid er, att man tänker på rosor i er närhet.

»Känner Ni många? Visst, icke sant? Jag känner tusen, har hört deras historier, förstår deras lynnen och nycker och drömmar, har hört deras namn hviskade i mitt öra. Icke de vanliga namnen efter hertigar och kardinaler och abbéer, och hvad nu deras beskyddare månde heta, men nätta, lätta egennamn, Mariette och Suzette och Chloris och Ninon och Rosette och den mörkhyade, muntra Laurette, deras smeknamn, som bara de närmaste bekanta få veta.

»Ni förstår mig ju? Ni känner det också på detta sätt? Hvar ros är ett väsen för sig, en personlighet som kunde ha mycket att berätta, om det icke vore onödigt, ty man ser hela historien bara på deras min. De äro så förfinade, så sprödt eleganta, så subtilt stilmättade, men ändå så omedelbara och enkla.

»De gula, tänk på de gula! Med smala, litet tunga hufvud, bladen sammanslutna och smärta, bara för att de yttersta flikarnas abandon skall vara så mycket mera tjusande. Och deras doft, åh, deras söta, hemlighetsfulla tunga doft, som man tycker sig dricka vid inandningen. Det är ur dem, hvilkas blad nedåt gå öfver i brunaktigt skärt. En del andra, ljusare, ha den litet syrlig, litet sträf, med lukt af regn och fuktig jord, men så lätt! De ha bladen litet skrynklade, det är något af flickaktig magerhet öfver dem — men så muntra tankar de ha, ironi och skratt, bara för skrattets skull, ironien!

»Och de hvita, svällande vida, som vallmo eller pion! En lätt krydda i deras doft, något narkotiskt! Det hvitas raffinement är doldast och farligast af allt!

»Och detta i så sunda former, i linjer så lugna och stora, linjer af amfora, ofläckad marmor — hvilken mystère i hvarje ros!

»De skära, dem har ni kanske varit förtroligare med förr än nu; åh, så yra hufvud! De stöda sig hur som helst, hvila hvar som helst, de se ut, hvart det faller sig, ur friska, ljufva anleten och le lika godt mot allt. Hvart deras blad är hvit glans, om Ni ser efter, det skära är som ett sken däröfver, af blod som kommer och går. Ur det haf, där Venus föddes en morgon, kommo de till, väsen af pärlemor och morgonrodnad. Deras doft är munter, ingenting annat, sorglöst och slösande glad, söt, men så lätt och frisk!

»Och de mörka, hvad de nu ha för färg — det är så svårt att säga! Rödt intill violett och brunt, rödt upp till den grellaste fanfar, som bryts af helt stumt, rödt i de innerligaste förtoningar, rödt ned till blått och svart. Passionsrosor, syndiga systrar, heliga, flammande, utbrunna sinnen. Rosor, födda att bladas af genom sin egen svällande lifskraft, dödens märke redan i knoppens spets, blå skugga, där dagen bryter ljuset, svart pest i det innersta hjärtats hjärta! Eller också så sunda, så sällsamt sunda, blickande ut mot Er med stora, mörka, obekymrade ögon, badande nästan trotsigt i sol, men de känna ej trots, de känna ingenting sammansatt eller sjukt. Det är solen själf som ser sig själf ur dem, deras lif är kort, mätt som ett lif, men oändligt långt, mätt som en blick mot den, hvars glans är för stark för andra att uthärda mer än i en blink.

»Men alla de tusen, de hvita och skära och gula och purpurljusa och purpurmörka, så fulländadt sköna inom sig själfva, så fullödigt stora konstverk som intet af människohänder, hvar och en värld för sig, där längtan funnit sin gräns! Där är stilens triumf! De sätta ej frö, men de lefva genom naturens lagar — hvad är också till utan dem? — de äro formade genom människotankars famlande försök, men i deras seger är den dolda naturidéns triumf. Och, emedan de äro konst, men icke nytta, äro de därför mindre öfverlägsna sitt proletariat, nyponrosorna, täcka, friska väsen, de också, men så fattiga, så kortlifvade i sin blomning, så ensartade i sin form, med frukten nästan genast svällande under de lösa bladen, med framtiden nästan genast pockande mot skönhetens »nu»? — »Drömde Ni ingenting af det där, när ni såg ut öfver dem, där i bosquén, var där inte rikare med dagg öfver dem, än öfver annat, var där inte mera sol öfver dem? Stilens utveckling är icke tragedi, det hela vet icke af tragedier, i delen och begränsningen lefver det tragiska. Stilens utveckling är sig själf nog, är sitt eget apoteos; i besegrandet genom högre utvecklingsformer går den under, men det som är utom och nedanför har ingen domsrätt öfver den.

»Tänkte Ni icke något af det där, kände Ni icke er egen skönhet le af glädje öfver sig själf, drömde ni ingenting?»

Madame hade länge haft ögonen slutna mot bilder som drogo förbi, hon öppnade dem ej heller nu, när hon svarade:

»Jag drömde om hela rosen som ett väsen, med stam och blad och blinda rötter, allt skönt, i fulländadt jämnmått, den hvita amforan utan narkotisk doft, den djupa purpurn utan dödens märke.»

Hon öppnade halft sina ögonlock liksom hvita, trötta vingar. »Och tack för ert försök, men det var som en blomsterhyllning öfver en död. Jag var som i domning, jag kände bara de tunga våta bladens börda. Ni skall strax fatta, hvarför det tog mig så.

»Ser Ni, jag var i rosenbosquén, och jag drömde ... Det där, Ni hörde. Det, jag ville göra, och det, jag ville veta, och det, jag ville tänka och känna. Jag kunde ju icke göra det genast, det vill säga, kunde nog, men ville njuta af förväntningen först — så föll det mig in, att hvad jag kunde göra nu, det var att ta mig af dem där, rosorna. De voro så törstiga och tunga, och jag höll af dem.

»Så började jag mitt arbete. Det var icke långt till fontänen, och bara den late Narcissus kunde se, om jag bar mig tafatt åt, och han såg bara på sig själf. Vill Ni tro mig? Som jag gick där, blef detta till ett hjältedåd, början på allt var det, invigningen, den lysande triumfbågen öfver vägens gula band. Efter den segern kunde jag binda mig en krans af lager — och rosor med, förstås — och taga itu med hvad som helst.

»Det var kyligt och friskt om händerna, litet tungt just i skuldran, men det var förtjusande allt. Jag vattnade och sjöng, och vattnet sjöng, och jag lutade mig öfver dem, och de voro så tacksamma, och det glittrade så vackert i bladen. Men solen var het, härlig och stor, men åh, så het! Och så doften, doften! Tung som vin, het som vin, skarp som gift och med något hviskande, smygande i sig. Skulle jag icke ens duga till att vattna rosor!

»Jag badade pannan i vatten och svindlade af välbehag och bar och gick. Men så brast det för mig, och det var öfver mig, som Ni fann mig i. Det var nog inte många rosor, jag vattnat. Men jag låg på bänken, slagen; det flammade rödt för ögonen, uddigt rödt, det hviskade och gäckade och ringde och hotade mot min hörsel. Det var midt i min domning en punkt i hjärnan som tänkte så klart och skarpt, det gjorde ondt — det föll så mycket rosor kring mig också.»

»Men det var ju en tillfällighet», sade Maurice, »i morgon är det öfver, i morgon gör Ni, hvad Ni vill.» Hon rörde läpparna till ett »nej», men gaf det ej ens ljud.

»Jag är mera än dödssjuk», sade hon så, »fast det bara är vapeur, jag har, och fast det kanske är öfver i morgon, och fast det kan hända, att jag har den igen och igen ett år från nu.»

»Ser Ni, den vanlige dödssjuke, han dör, men det är bara han, som dör, ikring honom är lifvet lika starkt, kraften är kvar. Hos mig är det lifvet själft som är sjukt. Det har odlats som en af edra gula rosor, de med ironien i doften, koketta skrynklade, icke fula, tvärtom. Men i den formen är lifvet dödt, och det där smittar; närmast omkring är allting sjukt af samma sjuka. Det är ett släktes sjuka, det är kanske mer, det är kanske skönhetens och förfiningens sjuka. Men icke triumf! Efteråt kommer där kanske en fyr med öppna, djupa ögon, en Jean Jacques, med skönhetstörst också i sitt stora hjärta och stark nog att icke behöfva en enda mask från komedien, en Emile den sublime, och så säger han efter en blick mot våra minnen, att vårt sköna var fult, och han har ett annat ideal. — Och kanske bär det också dödens märke i knoppen.»

Maurice kastade en snabb, liffull blick på henne, men vände den strax i missmod bort.

»Den skulle kunna botas, er sjuka», sade han mjukt, »men jag kan knappt antyda räddningen — nu är Ni ju så svag! Det är hårdare, än Ni tror, att finna sitt lifs lyckligaste tillfälle glida sig ur händerna, emedan det är för sprödt att gripa i. Men er skugglikt flyktande tanke på Amadoux, ert behof att dela er lycka, när Ni var rik, där var medlet att ha rikedomen kvar. Däri är lycka, utan det är allt tragiskt. Och nu är äfven Amadoux tragisk, men han kunde säga — åh, han kan tiga ...»

»Jag får säga mera? O, så vänd då bort er tanke från pedantiska grubblerier. Hvad som är och hvad som blir, och hur det är och blir, hvad gör det? Men hvad som sjunger och jublar och ler i allt och är det enda verkliga i hela illusionen, det rosiga ansiktet bakom masken, hvad är det annat, än kärleken? När Venus satt vid stranden, tog hon upp en snäcka och höll den intill sitt rosiga öra och lyssnade till hafvets sus och tidernas sus därinne, och hennes fina förnimmelse förstod allt däri, fångade allt i det ljudet. Men hon log hela tiden: hvad gör det mig? Likaså evig är jag och min skönhet! Och, när hon hört en stund, blåste hon på lek i snäckan, och det blef en klingande ton som fladdrande dansade ut i luften. Och den tonen är kanske det enda riktigt sanna, liksom det är det skönaste af allt, och den har klingat igen i det vackraste, som sjungits, och allt det oändligt mycket vackrare som icke sjungits men hviskats och skrattats och jublats från läppar nära hvarandra.»

»Nej, Amadoux», sade hon, »plymen räddar icke hjälmen. När man en gång sett skeptiskt på en lek, då är den leken slut, har man sett djupt, kan man icke dröja vid ytan igen. Den lifslust, Ni behöfver att binda er rosenkrans med, kan ha spunnits ut i så subtil förfining, att den brustit — där ligga så rosorna. Men jag är trött, luften är så tunn, hvart ord faller som bly däri, nu måste Ni gå!»

Maurice bugade sig ned och kysste hennes hand, den såg helt skör ut i sin pärlemoraktiga hvithet, låg där matt och viljelös som en snäcka, den tidvattnet lämnat död i sanden.

PURPUR

Arsareth.

Falken.

Adonia.

Biondello.

Carneola.

Drömmen om saligheten.

Miraklet.

I.

II.

Rosengiftet.

INNEHÅLL:

Arsareth	sid.	3
Falken	»	50
Adonia	»	64
Biondello	»	85
Carneola	»	107
Drömmen om saligheten	»	119
Miraklet	»	147
Rosengiftet	»	188